Varför gör vi det vi gör? Och ska vi göra det vi gör?

Det här blogginlägget är en del av Martina Lundströms #stafettjulkalender 2015. Hela stafettjulkalendern kan du hitta i Martinas blogg Mötesplats för lärande

485 000 barn går i förskola i Sverige, enligt siffror från 2014 i Skolverkets statistik.  I förskolans verksamhet har vi en gemensam läroplan att förhålla oss till. Tolkningen av den kan göras på många olika sätt. Men trots att tolkningsmöjligheterna är stora, så ser verksamheterna ändå förhållandevis lika ut på många förskolor. Anledningen är att vi utgår från gemensamma föreställningar om hur det är eller borde vara i förskolan. Dessa föreställningar kallas för diskurser, och ”hålls ihop” av de normer som finns i samhället. Och inom förskolan som institution. 

För att vi som arbetar i förskolan ska kunna skapa en förskola där alla människor har en given plats – inte bara de som passar in i en förutbestämd mall - så måste vi ha ett normkritiskt förhållningssätt. Det innebär att vi måste vända blicken mot oss själva, och de val vi gör. Vilka val gör vi i vårt pedagogiska ledarskap? Gör vi dem enbart utifrån våra egna föreställningar om världen? Gör vi de val vi gör av ohejdad vana och brist på reflektion? Och hur kan vi säkerställa att tankar om världen som skiljer sig från våra egna får ta plats i förskolan? 

Att ha ett normkritiskt förhållningssätt innebär att synliggöra alla de normer som finns runt om oss, och reflektera hur de påverkar de val vi gör såväl i vårt yrkesutövande, som i livet i övrigt.

Ett normkritiskt förhållningssätt är bland det allra viktigaste vi behöver anta, för att kunna möta alla barn för dem de är och vill vara. Jag vill därför lyfta vikten av att dyka in i en hel litteraturgenre: böcker som behandlar just detta viktiga ämne, normkritik.

Jag vill lite kort lyfta några axplock på böcker ur genren. Självklart finns det många andra bra och viktiga böcker.  (Lämna gärna en kommentar om du har tips på någon annan bra bok som du själv har läst!)

Bild: Marie Kassman, lånad från Lärarnas Nyheter

Normkreativitet i förskolan – om normkritik och vägar till likabehandling (2015) Karin Salmson, Johanna Ivarsson, Emili Svensson

Boken är tätt kopplad till förskolans arbete, både i teori och praktik. Den är lättförståelig och ger konkreta tips på hur man kan lyfta likabehandlingsarbetet i både barn- och personalgrupp. 

En rosa pedagogik  (2010) 

Hillevi Lenz Taguchi, Linnea Bodén & Kajsa Ohrlander (red.)

I boken skriver ett stort antal forskare, förskollärare och lärarstuderande om vad jämställdhetsarbete i den svenska förskolan handlar om. De presenterar sina studier och tankar och hur man kan utmana arbetet vidare. 

            

Anna bråkar – att göra jämställdhet i förskolan (2011)         

Christian Eidevald

Genom teori och praktiska exempel belyser Christian Eidevald hur arbetet med genuspedagogik ser ut idag, och hur det har sett ut tidigare.  Han skriver att den största utmaningen är att som vuxen bli medveten om sina förväntningar på barn, då det till stor del bestämmer hur barnen uppfattar sina möjligheter att vara. Vuxnas förväntningar blir ”rätt sätt” att vara, istället för ett sätt av många. 

Bångstyriga barn (2013)

Klara Dolk

Klara Dolk har undersökt vad som sker i relationen mellan barn och vuxna när barn inte gör vad som förväntas utifrån vuxnas normer. När barn inte gör vad som förväntas är det ett uttryck för motstånd, och det ses ofta som gnälligt och besvärligt och förändrar sällan den pedagogiska verksamheten. Men ju mer barn gör motstånd mot normer och värderingar, desto mer synliggörs de. Med ett normkritiskt förhållningssätt ger motståndet oss möjlighet att fundera över hur vi kan arbeta med normerna

Intersektionalitet (2005)

Paulina de los Reyes & Diana Mulinari 

Om man ytterligare vill fördjupa sin förståelse kring de normer som påverkar oss vill jag rekommendera att läsa om intersektionalitet. Ett intersektionellt perspektiv sätter fokus på maktkonstruktioner, med utgångspunkt i samhällsstrukturer, institutioner och aktörer och hur de påverkas av varandra.  

-----

Det här blogginlägget är en del av Martina Lundströms #stafettjulkalender 2015 Hela stafettjulkalendern kan du hitta i Martinas blogg Mötesplats för lärande

SETT2015 - Om människosyn, lärande och att rikta blicken mot sig själv.

I torsdags var jag på utbildningsmässan SETT -  en mässa för innovativt lärande som erbjuder föreläsningar och mötesplatser för oss som arbetar i skolvärlden. SETT pågick under tre dagar, men fokus den tredje dagen låg på förskolan, vilket tydlig syntes i föreläsningsprogrammet. Jag hann inte gå på en bråkdel av de föreläsningar som jag blev nyfiken på, men valde slutligen att lyssna på Martina Lundströms En pedagogik med barnets röst - etiska ställningstaganden i arbetet med IKT , Klara Dolks Bångstyriga barn - makt, normer och delaktighet i förskolan, Christian Eidevalds

Systematiska analyser och utveckling i förskola - Hallå, hur gör man? och Markus Bergenords Digitalist, ja visst! - men nu då, när man har grejerna, vad händer då?  De har alla arbetat som pedagoger i förskolan under lång tid. Klara Dolk och Christian Eidevald arbetar nu som forskare på Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet, Martina Lundström arbetar som förskollärare, pedagogista och lärarutbildare och Markus Bergenord arbetar som pedagogista och digitalista.

Så som jag ser det hade de fyra föreläsningarna några gemensamma teman:

Barnet som blivande eller varande/being or becoming/

Föreläsarna resonerade ur olika perspektiv kring synen på barn och lärande. Begreppen being or becoming handlar om ifall vi ser barn som ofullständiga och i behov av att lära sig (av vuxna) eller om ser vi deras egna perspektiv och tankar som värdefulla här och nu.

Att rikta blicken mot sig själv

Föreläsarna pratade om uppdraget att erbjuda barnen en verksamhet av hög kvalitet, och hur vi kan nå detta genom att vara kritiska mot oss själva och reflektera över innehållet och vårt eget förhållningssätt.

Förskolan som en del av samhället.

Alla föreläsarna poängterade att förskolan inte får vara skild från övriga samhället, utan måste vara en del av det för att skapa mening för barnen i det de upplever och gör.

Martina Lundström

I förskolan använder vi oss ofta av begreppen barnsyn, barnperspektiv, barns perspektiv och det kompetenta barnet. Men barn är ingen homogen grupp. Istället, menar Martina Lundström, bör vi utgå ifrån begreppet människosyn. Vi måste forma en syn som ständigt påverkar hur vi förhåller oss till andra människor. Martina Lundström sa: "I dag måste jag åter igen ta ställning för att möta alla barn som mina medmänniskor". 

I relation till förskolans arbete menar Martina Lundström att det innebär att vi måste se lärande som något livslångt, Det handlar inte om att barn lär av vuxna. Lärandet är något som sker gemensamt och i interaktion.  

Synen på människor och lärande påverkar också hur vi ser på pedagogisk dokumentation. Vems berättelse är det som ska berättas? Av vem? Och med vilka verktyg? Om vi ger barnen möjlighet att vara delaktiga i att forma berättelsen om sig själva, så kommer vi att få reda på andra saker än om tolkningen görs av pedagoger. Lundström citerade John Wall (2010): "Barns berättelser skapas genom deras egen medverkan, vuxnas medverkan och sammanhanget runt dem. Det inkluderar hur du och jag läser dem och funderar över dem [...]"

Ett sådant förhållningssätt blir en pedagogik med barnets röst. Barnen har själva makten att forma sin berättelse. Inte de vuxna.

Klara Dolk

Klara Dolks föreläsning handlade, liksom Martinas, om barns möjligheter till delaktighet. Dolk har i sin studie "Bångstyriga barn" (2013) undersökt vad som sker i relationen mellan barn och vuxna när barn inte gör vad som förväntas utifrån de vuxnas normer. Normer påverkar vår syn på barns möjligheter och vårt bemötande . Klara Dolk menar att när barn inte gör vad som förväntas är det ett uttryck för motstånd.

Klara Dolk visade i sin föreläsning flera exempel på hur "bångstyrigheten" i hennes studie kunde yttra sig. Det kunde vara i en högljudd och våldsam dinosaurielek, där pedagogerna försökte styra barnen till en "snäll" lek utifrån sin önskan om hur de tycker att barnen bör leka. Eller så kunde det vara som i en annan situation, där ett barn vägrade att delta i en aktivitet. Barnets vägran kan tolkas som uttryck för en feg handling - att hon inte vågar vara med. Men hennes handling kan också förstås som modig, eftersom hon sätter gränser mot de vuxna, vågar gå mot strömmen och gör motstånd mot vad som förväntas. Klara Dolk säger att: "Att låta bli att vara med  - eller att vara kritisk mot något - behöver inte uppfattas som delaktighetens motsats, utan kan också förstås som en del av vad delaktighet kan vara".   

Barns motstånd ses ofta ses som gnälligt och besvärligt, och det förändrar sällan den pedagogiska verksamheten. Men ju mer barn gör motstånd mot normer och värderingar, desto mer synliggörs de. Med ett normkritiskt förhållningssätt ger motståndet oss möjlighet att fundera över hur vi kan arbeta med normerna. Kopplat till Martina Lundströms föreläsning menar jag att bångstyrigheten, som kan vara högljudd eller subtil, också är ett sätt för barn att uttrycka sin röst.

Christian Eidevald
 "Det behövs kunskap om vad barn kan, men det är inte barns kunskaper som ska bedömas"

I vårt uppdrag i förskolan ingår att driva ett systematiskt kvalitetsarbete. Det innebär att analysera hur den pedagogiska verksamheten svarar mot målen, och hur verksamheten bidrar till barns delaktighet, lärande och utveckling. Hur vi ser på barn och barndom, vilken lärandesyn vi har, och vilken kompetens att fånga lärandet vi har påverkar såväl vår dokumentation, som vår analys av den pedagogiska verksamheten.  Eidevald menar att för att kunna göra en utvärdering  så måste man anta ett vetenskapligt förhållningssätt. Ett sådant förhållningssätt förutsätter en hög kompetens och kunskap om både forskning och den egna verksamheten. Kunskap och vetenskap är dessutom inte ett perspektiv, utan många.

Eidevalds föreläsning handlade också om neuroplastisk forskning, vilken har betydelse för hur vi ser på lärande. Forskning visar att när barn leker är hela hjärnan aktiv och det skapas nya flexibla sätt att tänka. Flexibla miljöer i förskolan ger därför barnen möjligheter att skapa och tänka i nya banor. Ämnesuppdelade miljöer med förväntade aktiviteter är rent av kontraproduktiva.

Markus Bergenord

Tekniken har en given plats i vårt samhälle idag.  Oavsett vilket yrke vi har kommer vi att behöva använda oss av teknik. För barnen, som är så kallade digitala infödingar, är tekniken lika naturlig som allt annat de möter i sin vardag. Den är en del av vårt samhälle.Istället för att försöka skärma oss från tekniken, så måste vi skapa förutsättningar för att använda oss av den på bästa sätt. Markus Bergenord resonerade i sin föreläsning kring vilka krav det ställer på förskolan här och nu, men också framöver.

I veckan som gått har begreppet skärmtid blivit debatterat utifrån olika perspektiv. Bergenord menar att det är lätt att iscensätta en konfliktsituation kring en lärplatta: "Det är bara att fylla dem med appar som riktar sig till en  i taget, och att begränsa tiden...." Vi behöver alltså i förskolan fundera över om innehållet inbjuder till samarbete och interaktion? Hur är tillgängligheten för barnen? Stoppas lärplattor undan i en låda, eller har barnen tillgång till digitala verktyg på samma sätt som med annat material som de leker med och utforskar? Vilken möjlighet har barnen att arbeta klart med det de gör? MarkusBergenord menar att begränsad tid innebär att barnen lär sig att de måste ha bråttom. 

Han avslutade med att visa dokumentation från den förskola där han arbetat som digitalista. Från denna dokumentation bär jag personligen med mig den film som visar ett stort antal barn som dansar framför en projektion av Disneys Skelettdansen. De dansar, skrattar, interagerar...

Så innebär digitala verktyg att barn blir stillasittande? Att de har slutat leka? Att de har slutat göra saker tillsammans? Att de bara matas med information, och att de slutat att vara kreativa?Att vi behöver begränsa skärmtiden i förskolan? Nej, de slutsatserna kan man långtifrån dra utifrån det som Markus Bergenord berättade och visade.

Det är ett komplext uppdrag vi har i förskolan, som kräver reflektion på flera nivåer: Vad erbjuder vi barnen i material och miljö? Vilken människosyn har vi och vad gör det för vårt förhållningssätt? Hur dokumenterar och utvärderar vi det vi gör? Och hur leder det till utveckling?  

Det blev en intensiv, men fantastiskt givande dag på SETT2015 för min del. Den innebar inte bara input i form av föreläsningar, utan också många fina möten med såväl nya som lite äldre bekantskaper.

Våndan av den nyttiga tristessen

"Den som väntar för länge väntar inte på något gott" - David Andersson, min farfar.

- Jag har inget att göra, suckar barnet och sätter sig tungt bredvid mig i soffan. Jag tittar upp från skärmen och föreslår att hen ju alltid kan städa rummet. Men jag ångrar mig direkt. Usch, vilket trist och fantasilöst vuxensvar! Trodde jag ens för en sekund att ett barn som har tråkigt skulle vilja göra något så trist som att städa rummet? Jag suckar. Sedan tittar jag på barnet och frågar

- Vad vill du göra?

Svaret är väntat:

 - Jag vet inte

Nä, det är ju klart. I så fall skulle hen ju inte vara här.

Vad har vi för syn på barns fritid? Är det så att vi tror att barn automatiskt leker när de själva får råda över sin tid? Tror vi att det finns ett förinställt läge, ett defaultläge, hos alla barn som styr deras lek? Tror vi kanske att det är något är fel om barn inte leker ?

Självklart är det inget fel på barn som inte leker när de bestämmer över sin egen tid.

Artikel 31 i barnkonventionen beskriver barns rätt till fritid och vila. Det blir lätt en samvetsfråga: "Ger vi barn tillräckligt med egentid?" Många barns tid är hårt kontrollerad och styrd av rutiner och aktiviteter från frukosten fram till kvällssagan (Det skiljer sig förstås mycket åt mellan olika barn). Finns det verkligen tid över så att barnen kan få råda över sin egen tid? Eller erbjuder vi dem bara fragment och spillbitar av tid som de själva kan disponera över?  Med egen tid menar jag nödvändigtvis inte att barnet ska vara lämnat självt - vuxna får förstås gärna finnas tillgängliga.

Vi får inte glömma det faktum att vi vuxna bär på ett stort ansvar. Barn är beroende av vuxnas omsorg, vilken är byggd på relationer som formas olika - på grund av olika omständigheter. Barn lär sig förstås att bli mer och mer självständiga ju mognare de blir. Jag tycker personligen att det ibland är besvärande att tala om barns mognad. För vem avgör vad som avses med "mognad"?

Ta till exempel det så kallade marshmallow-testet: Ett barn sitter i ett rum och får en marshmallow. Om hen kan vänta med att äta sin marshmallows en stund blir hen lovad att i stället få två stycken. Barnet får äta den marshmallow hen har med sig med en gång, men hen kommer då inte att få några fler.

Man har vid Walter Mischels ursprungliga marshmallow-tester under 60-talet menat att det ger avkastning i framtiden att kunna "visa prov på tålamod". Man menade att barn som kan behärska sig kommer att kunna leva ett rikare liv i längre fram i livet, jämfört med dem som inte vill vänta. Man menade att barnet skulle förstå att det inte är lönsamt att konsumera allt på en gång, utifrån tanken att det går att vara rationell och spara. Detta är logiskt, till en viss gräns. Testet har utförts på nytt och det har då påvisats att det finns omständigheter som påverkar omdömet utifrån. Forskaren Celeste Kidd menar att förtroendet för vuxna påverkar. Besluten barnen gjorde var alltså påverkade av den tillit de kände (länk här).

Man skulle kunna se testet med marshmallows som en demonstration av makt, där de som inte väntar ses som misslyckanden. De som klarar testet visar däremot att de svarar mot vad som förväntas vara ett gott beteende enligt en vuxennorm. Det behöver nödvändigtvis inte vara dåligt, men barnen har ingen makt att påverka sin position eller synen på utgången, oavsett resultat. Jag motsätter mig inte testet, men vi måste vara medvetna om att ur ett maktperspektiv innebär det att  barnen objekt för nyfikna vuxna, eftersom barnen är i ett beroendeförhållande till vuxna.

En del vuxna beklagar sig över att dagens barn inte kan ha tråkigt, att de hela tiden måste ha en 'quick fix'. Somliga är snabba att skylla på det som är främmande för dem, men vardag för barn: såsom dataspel, tv och ipads. Som vanligt finns det misstro för vad unga tar sig för. Så långt inget nytt under solen sedan jazzen och dansbanornas tid. Det finns en nyttighetsiver, som troligen härstammar ur det lutherska arvet. Jante finns säkert också med på ett hörn...

Jag tolkar det som att det finns ett moraliserande över barnens egentid. Vad barn finner nöjsamt, avkopplande eller meningsfullt behöver inte alls svara mot en vuxens nyttoindex. Hur barnen väljer att roa sig, reflektera kring saker eller hur de väljer att koppla av är något jag menar att vi vuxna inte ska moralisera över. Vi vuxna har en rad förväntningar på barn. Problemet kan dock vara att förväntningen på deras självständighet krockar med föreställningar om "nyttiga" prestationer, vad barnet gör riskerar alltså att värderas utifrån vad vi vuxna upplever som bra aktiviteter och därmed vår tillit till barnets förmåga till självbehärskning. 

Bilden är hämtad här

 Ibland talar man till och med om barns egna aktiviteter som skadliga. Men om man vill hävda att barn inte är mogna eller att deras ännu outvecklade hjärnor inte bör göra si eller så, så bör man ta reda på vad forskningen säger och också vara kritisk. Få barn blir exempelvis våldsamma av våldsspel. De fungerar snarare som en ventil för barnet att få ur sig aggressioner. Barn är som regel själva bra på att avgöra och förstå vad som är fiktion eller ej. De kan agera våldsamt i en lek, inspirerat från en film eller ett spel. Men den som har insikt om lek förstår att våldet inte är tänkt att skada. Lika lite som ett barn som vill leka fågel skulle hoppa från hustaket och tro att hen flög på riktigt.

Vi vuxna belönar gärna självbehärskning, vi ser det som utveckling och mognad. Ivriga och impulsiva barn som inte kan vänta på sin tur ser vi på med misstro. Ofta läggs misstron på barnet, istället för att man tar hänsyn till omständigheterna och miljön. "Det som inte är nyttigt är antagligen skadligt", blir lätt den orättvisa ekvationen. "Man måste kunna ha tråkigt" menar många vuxna. Men egentligen menar man att det är önskvärt att barnet kan visa självbehärskning. Den här texten handlar inte om att rättfärdiga barn som lever bus, utan om att  undersöka en vuxen normerande synen på barn. Men gränssättning är en annan diskussion..

Och kanske är barnets uttryck för att hen har tråkigt inte en fråga om stimulans utan om sällskap? Barnets uttryck för att hen har tråkigt kanske snarare betyder

 - Jag har inte tråkigt, men du är tråkig!

Vårt gemensamma rum

Jag åkte tåg häromdagen. Tåget var fullsatt. Där fanns unga människor, som surfade på datorer eller lyssnade på musik i sina hörlurar. Där fanns äldre människor som satt och småpratade, eller tittade ut genom fönstret. Där fanns medelålders män och kvinnor, varav någon tog ett glas vin under resan. Och där fanns barn i olika åldrar.

Det är sällan helt tyst i en vanlig tågvagn. Dels ger själva tåget och rälsen ifrån sig en hel del ljud. Men även resenärerna pratar, rör sig, pratar i telefon....  Det gäller förstås även barnen, som kanske ger ifrån sig glada tillrop, berättar något för sitt ressällskap, eller kanske blir ledset en liten stund och behöver tröst.

Under min tågresa hörde jag en vuxen person återkommande gånger sucka högljutt, följt av ett "Ah, men..." . Suckarna kom när hen tyckte att något barn lät lite för högt.

Detta fick mig att fundera: Vilken toleransnivå har vi egentligen gentemot varandra i våra gemensamma rum? 

I vårt samhälle möts vi dagligen i olika typer av icke-privata rum. Det kan vara i kollektivtrafiken, som här. Men också exempelvis i affärer eller på gator och torg. Vad är det som gör att vissa – ­påfallande ofta vuxna – anser sig ha rätt att sucka och ondgöra sig över andra – påfallande ofta barn och deras föräldrar? 

Vilka förväntningar har vi på att människor i det offentliga rummet beter sig på det sätt vi själva anser vara det rätta? Är förväntningarna på småbarnsföräldrar att de ska försöka hålla sitt barn så tyst som möjligt i det gemensamma rummet, för att det annars "kan störa andra" (vuxna)? Har vi samma syn på hur mycket vuxna får låta, som på hur mycket barn får låta? Är barns ljud mer störande än vuxnas?

Förstås måste vi försöka visa hänsyn gentemot varandra och likaså tala om för varandra var våra gränser går, om de utmanas.  Men vi måste också ha förståelse för att alla inte tänker lika som vi själva, och samtala med barnen om det. Barn förstår att människor kan tänka och tycka olika.

Men vi måste få ta viss plats i vårt gemensamma rum. Oavsett ålder.

I maj skrev Mikael en text som reflekterar över människors inställning till  "barn som stör". Läs den här.

Den spekulativa bilden av barn på nätet

Den som blir anställd i en skola, på en förskola eller på ett fritids får skriva på ett sekretessavtal, där hen lovar att inte lämna ut känslig information om barnen som hen arbetar med till utomstående personer. Man tror att det kan ha menlig inverkan på barnen.

Det kan verka en smula tragiskt att vi måste påminna varandra om vad som är okej att föra vidare till utomstående när det gäller information och kunskaper vi har om andra. Privat skriver vi ju inga reella avtal med varandra där vi lovar att ha ett schysst bemötande och inte "snacka skit" bakom ryggen. Schysst bemötande ingår i det sociala kontraktet. Det vill säga att det i de allra flesta sammanhang finns ett underförstått samförstånd om vad som är okej att säga till andra människor.

Vi är alla olika. Vi resonerar olika och sätter gränser gentemot barn olika. Att vi gör det beror på vilka referenser vi har, exempelvis kulturella skillnader och ålder. Jag har sett att man i många sammanhang talar om att använda sitt sunda förnuft. Som om att vi alla definierade begreppet "sunt förnuft" på samma sätt. Men gör vi verkligen det?

Många vuxna tar sig rätten att tala om och med barn som lägre stående varelser. Även om det inte är uppenbart eller ens avsiktligt, så kan tonen lätt bli nedlåtande.  Barn blir lätt förminskade och betraktas utifrån sina tillkortakommanden som objekt för vuxnas nöje. Vad barn säger och gör "är ju så tokigt" och "gulligt" och "de är så himla roliga när de är arga".
Men är det verkligen okej att tala om barn på detta sätt? Har barnen gett sitt samtycke? Tycker de att det är roligt att bilder på dem cirkulerar på nätet?  Tror man att barnen inte förstår eller bryr sig, eller att de inte får veta något? Tror man att de också kommer att tycka att det är roligt då de blir äldre?

Barnen blir till spektakel. Det blir lite av en freakshow om jag spetsar till det. För det är just därför att de är barn som vi tycker att det är rart, lillgammalt eller hysteriskt roligt. För det är faktiskt roligt många gånger. Men det är inte bara roligt! Det som händer är att barn upphör att vara individer, de blir istället symboler för olika diskurser kring barn. Som exempel kan man ofta se det i tevereklam. Barnen i reklamen blir exempelvis symboler för "det naiva barnet", "det kompetenta barnet" eller så är det "så enkelt/säkert att till och med att ett barn kan göra det!" Jämför detta synsätt med hur vi tidigare har sett på kvinnor i reklam för produkter som hör till hem och hushåll...

Jag är intresserad av den syn som finns på barn. Jag ser en del spektakel på nätet, och visst tycker även jag många gånger att det jag ser är skojigt. Ett exempel är barn som stavar tokigt – i stället för att skriva ett vanligt ord skriver de omedvetet något obscent. Men allt oftare sätter jag skrattet i halsen när jag ser liknande saker. Ingen verkar bry sig om att man inte sällan gör sig lustig på barnens bekostnad. För vad? En like-raket? En viral succé? Eller vadå?

Ska vi sluta berätta om barn? Nej, det är inte det jag menar. Men jag vill mana till eftertanke innan man publicerar något på nätet som har koppling till barn. Jag tänker att man ska vara restriktiv med bilder. Det är också bra att göra skillnad på man anser vara personligt, och vad man anser vara privat. Om möjligt bör man fråga om barnets medgivande innan man publicerar något som har att göra med hen. Tänk dock på att barnet inte har samma erfarenhet av eller förståelse för vidden av att bli publicerad på nätet. Därför krävs det av föräldrar och andra vuxna att de använder sig av sin egen kunskap, erfarenhet och sitt goda omdöme för vad som är okej att publicera. Att anonymisera vad ett barn har gjort eller sagt kan vara att föredra, tycker jag. Men det får förstås vägas mot barnets vilja att inte vilja var anonym.

Jag är verkligen förtjust i den så kallade delakulturen på nätet. Men det finns en mörk sida av den och den får vi inte blunda för. Den negativa sidan handlar just om känslig information om andra personer, som kan vara rolig för någon att ta del av, men förnedrande för någon annan. Denna information sprids lätt och kan ge stora effekter på andra sidan skärmen. Internet är inte på låtsas.

Barn är inte ett annat folk. De är inte heller en homogen grupp. Barn är olika. En del är lite mer lika varandra. Vi lever i ett komplext samhälle och barnen har ännu inte så mycket erfarenhet. Det innebär stundom att de har ett annat förhållningssätt än oss vuxna. Det kan tolkas som att de är mer naiva eller oförstörda av att leva med det ansvar som kommer med åldern.

Genom att tala om juvenism/barnism/childism när det gäller barn så kan vi jämföra med andra -ismer (så som feminism och rasism) och se hur maktstrukturer blir synliggjorda. När det gäller juvenism är utgångspunkten ålder. Vi kan se på människors olika uppfattningar om skillnader mellan barn och vuxna. Vi vuxna är de priviligierade. Barnen är på många sätt beroende av oss och de behandlas inte som jämlikar av oss. Jag vill här inte diskutera huruvida det är bra eller dåligt. Jag menar bara att vi bör se, och bekräfta, denna maktstruktur.

Barndom är en social konstruktion. Synen på barn har förändrats över tid. Likaså hur barn har definierats. Jämför till exempel med tonårskulturen som växte fram under 1950-talet. Innan dess var det i princip i och med konfirmationen som barnet blev vuxet.
Vi som är vuxna ser det som vårt ansvar och vår skyldighet, respektive rättighet, att fostra barnen. Men de är i mångt och mycket utlämnade till vårt goda och/eller bristande omdöme.

Det är lätt att bli blind för sin egen positions priviligier. Detta är också något som jag har sett att man flitigt återkommer till när man diskuterar feminism eller rasism. Den som inte är i underläge har som regel svårt att förstå allvaret i den utsattes position. Det är lätt att trivialisera andras problem då de inte direkt påverkar en själv.  Det handlar som jag ser det om att erfarenheter uppfattas olika beroende på vilken position man befinner sig i. Om ett barn blir ledset för att dess kartongbil gick sönder kanske föräldern säger att "det inte är hela världen". Men just då var det hela världen för barnet. Det måste vi ha respekt för. Samtidigt som vi behöver trösta och nyansera.

Så när vi ser bilder på barn, läser om dem eller ser filmklipp så bör vi vara vaksamma på om det är en okej bild av barnet som visas. Inte bara utifrån det enskilda barnets position utan om det förstärker en förlöjligande bild av barn generellt. Vi kan absolut dela våra upplevelser och erfarenheter av barn, och tillsammans bidra till en bättre bild av dem. För det är bilden av barnet, som ger oss förståelsen för barn och formar idén om barn. Denna bild påverkar sedan hur vi bemöter barn.

Det hundrade inlägget - #100

Det här är inte slutet. Det är början. Vår ambition med bloggen har varit att forma ett forum för oss att förmedla våra tankar och idéer. För hundra dagar sedan bestämde vi oss för att delta i bloggutmaningen #blogg100. 100 blogginlägg på hundra dagar. Vi lyckades.

Det blev det som en kickstart för att få fart på bloggandet. Men från och med nu kommer bloggen inte att uppdateras dagligen. Vår förhoppning är att antalet ska ligga på mellan ett och tre inlägg i veckan. Vi får pröva oss fram.

Vi har tillsammans både bred och djup erfarenhet av barn och barnkultur, vilken vi har tillskansat oss genom arbetslivet, genom studier, i vår roll som föräldrar, samt genom ett genuint intresse. Att den här bloggen behövs är självklart för oss. Det finns inga andra bloggar som behandlar barnkulturen på samma vis som denna. Det finns många bra bloggar som har sin utgångspunkt i föräldraskap, skola, fritids, förskola och forskning  och så vidare (se bara blogglistan här till höger!) Vår tanke är att skriva våra inlägg utifrån många olika perspektiv. Detta är möjligt då vi har kunskaper och många års erfarenheter.

Kanske kommer bloggen kunna vara en del i ett större projekt med flera kanaler så småningom? Om det blir verklighet och hur det i så fall kommer att se ut? Det vet vi inte. Att säga något om det vore att gå händelserna i förväg.

Vi vill bidra till bättre kunskaper och förståelse för barn och för barns egen kultur. Vi vill utmana och prova idéer. Ibland tillåter vi oss att göra smått filosofiska utflykter. Vi strävar efter att ha en kritisk blick i bloggen, men försöker ändå vara sympatiska gentemot barnens egna perspektiv Det finns mängder av föreställningar om barn och barndom som många tar för givna. Vi vill vara där och "peta" lite, för att vidga perspektiven. Kanske är det ibland nödvändigt att säga det uppenbara. Men förhoppningsvis säger vi ibland något som kan få dig att tänka i nya banor.

Vi hoppas att du vill fortsätta att läsa vår blogg och sprida bättre kunskap om barnkulturen tillsammans med oss. Tack för att du läser!

Children are not rats - #95

2008 höll Leif Strandberg som är Vygotskijkännare, ett intressant tal som jag har tagit del av via inspelning (länk här). Jag fastnade framförallt för några ord. Strandberg hänvisar till Jean Piaget, den schweiziska kunskapsteoretikern och pedagogen som lär ha sagt:

Children are not rats.

Children think.

Children are thinkers

Men såg man verkligen på barn på samma sätt som man såg på råttor, runt förra sekelskiftet? Jag tror att man kanske ska förstå liknelsen som att man såg barn som djuriska, vilda och styrda av sina impulser, snarare än att vara självständigt tänkande varelser. Man ansåg att barn fick synas men inte höras. Lärarens roll var inte bara att utbilda utan även att fostra barnen. Man menade att barn skulle lära sig att så att säga "bete sig civiliserat". Mina tankar går till domptören som tränar och dresserar vilda djur att uppträda.

Man kan läsa i Svensk läraretidning från 1895 att man inte bara ansåg att aga var bra, det var närmast att betrakta som hälsosamt. Med tukt skulle eleverna väckas till samvetsgranna människor. Att hålla barn i skola var inte bara gott för barnens bildning, de skulle hållas borta från gatorna där de kunde uppfattas som störande. Ordning och reda var vägen till att bli en god samhällsmedborgare. Därför var självdisciplin viktigt.

Piaget uttryckte något mycket viktigt. Hans röst var nödvändig. Att ha förståelse för att barn kan tänka och känna självständigt känns kanske uppfattas som självklart idag. Men så har det alltså inte alltid varit.

Det är fortfarande inte ovanligt att man läser eller hör om hur barn beskrivs som vildar, det vill säga att de beter sig djuriskt och att de stör. Barnen betraktas inte vara utforskande när de testar gränserna för vad man får eller inte får säga och göra.

De må vara impulsiva och ha lite dålig koll på läget ibland. Och visst är det så, att vilket beteende som helst är inte accepterat över allt. Det skadar dock inte att stundom ta tillfället i akt och påminna oss själva om att barn må vara små till växten, men de bär på stora tankar. Det är skillnad på råttor och tänkare. Hur vi fostrar våra barn vittnar om hur vi vill forma allas vår framtid.

En barnfri skola -#65

Lite då och då dyker det upp artiklar eller liknade som beskriver hur barn beter sig som vildar. Dessa artiklar delas ofta flitigt på nätet, eller diskuteras i olika forum. Många nickar instämmande: barn stör och stökar

Förra året gjorde jag en netnografisk (etnografi på Internet) studie om barnfria zoner. Det började med att ett kafé i Stockholm ville förbjuda att barn vistades hos dem. Ni kanske minns?

Själva studien, en diskursanalys av en tråd på webbsajten Familjeliv (från 2006), visade bland annat att vuxna sällan ser andras barn om de "sköter sig" enligt normen. De menar att de har "pli" på sina egna barn, medan andras ungar som regel har klara problem med att stå stilla. Än mindre kan de hålla tyst. (Visst påminner det om en barnsyn man trodde hade övergivits samtidigt som aga förbjöds i skolan?) Det verkar också handla om relationer. Barn man känner är det lättare att ha överseende med.

Det var slående hur spekulativa bedömningar personerna i tråden gjorde. Inte sällan var det lilla ordet om med. "Barn kan bete sig om de är väluppfostrade." Eller "Om jag ska ut och ha skoj (teater, bio eller restaurang), då vill jag inte bli störd av barn". Min viktigaste poäng i uppsatsen är att barns förmåga att tala för sin sak, och bli involverade, helt uteblev. Att de ens kan tänka själva fanns inte på kartan. Det verkade som att personerna ansåg att barns förmåga är helt beroende av hur deras uppfostran ser ut.

Plötsligt är alla experter, alla har en åsikt och alla vet minsann hur gränslöst barn har betett sig. "Det där vet man, det där kan man, det har man ju hört". Allt vad vetenskap heter försvann med morgonfisen. Har det inte blivit en höna av en fjäder? Är det inte väldigt olyckligt att enskilda fall ska illustrera hur alla barn är? Jag menar att detta är en orättvis bild av barn, fabulerad av vuxna som okritiskt hakar på en trend som med jämna mellanrum dyker upp. Att man skulle vara intresserad av en konstruktiv debatt om gränser och tolerans, verkar vara oftast vara helt främmande. Det verkar som om att alla drabbas av en stark igenkänning: "Det där har man ju hört och sett" Det legitimerar att man instämmer i gnällkören?

Återigen konstaterar jag att vuxna koloniserar barnkulturen. Nu senast skrev Marcus Birro en artikel som jag tolkade som att föräldrarna som inte tagit ansvar är orsaken till att det är kaos i skolan. Att man inte tar hänsyn till barns egna perspektiv är alltför ofta en tragisk verklighet. Att barnperspektivet uteblir eller omtolkas efter hur vuxna vill ha det ordnat likaså. För det som sker är en förskjutning av fokus från barn "som stör", till föräldrar som har misslyckats med uppfostran. Man talar om sunt förnuft och ansvar, men man talar aldrig om vad man menar med det. Det är underförstått, för givet taget. Men det är väl knappast så att vi alla har samma intressen, förmåga eller ens syn på normer? Så är det rimligt att tala om ansvar utan att förklara vad man åsyftar med ansvar?

Vilka är dessa föräldrar? De andra vuxna som alla då talar om? De som yttrar sig är tydligen berättigade att döma ut dessa andra. Visst har även jag mött barn som beter sig "ohyfsat" och föräldrar som tenderar att ha en blind fläck för sina egna barns beteenden. Men har någon funderat på vad barnen tycker, känner och tänker? Finns det förståelse för att barn är olika? Att föräldrar är olika? Eller att pedagoger är olika? Vi måste fråga oss: Varför påstår någon att barn är vilda eller ouppfostrade? Vem är den som kan avgöra en sådan sak? Någon som har egna barn, någon som arbetar i skola eller kanske: har hört någon berätta?

Ja, det finns stökiga barn. Barn som stör vuxennormen. Men vem frågar sig varför? Är det en protest, ett missnöje, handlar det om frustration eller är det kanske ett bus eller rentav en lek? Om någon frågar sig varför blir det inte sällan snabbt en förskjutning av fokus från barnet till problematiken. Har hen en diagnos? Är det föräldrarna som saknar sunt förnuft? Vem har ansvaret? Fingrarna pekar på andra.

Vem kliver fram och säger att "jag gör vad jag kan och lyssnar på barnen"?

Varför inte bara ha en barnfri skola? Det skulle ju lösa många problem – ordning och reda och inte minst skulle det bli mer tid till planering.

Men allvarligt talat, när någon yttrar sig kritiskt om andra så behöver vi vara kritiska mot vad denne säger. Det handlar om relationer och sociala koder som är under förhandling. Barnen får därför inte objektifieras, främmandegöras eller försvinna i gränslandet mellan hemmets fostringsideal och skolans utbildningsuppdrag.

Det bekymrar mig alltså att folk alltför lättvindligt hakar på dessa klagotrender, därför att - alla som okritiskt delar artiklar likt Birros bidrar till att förskjuta barnen som deltagande och kompetenta individer.

Att tänka nytt - #47

Vi är inne i uppstarten av ett förändringsarbete kring innemiljön på min arbetsplats. Det finns så fantastiskt många aspekter att ta hänsyn till innan man överhuvudtaget kommer till någon form av praktiskt arbete.

Sinnlighet. Kreativitet. Valmöjligheter.
Miljön måste vara praktisk. Och säker.

Det måste förstås också finnas möjlighet för barnen att vara delaktiga i utformandet av miljön, både
direkt och indirekt. Miljön måste vara föränderlig. Helst med ganska enkla medel.

Förskolan är styrd av en mängd föreställningar och normer. Vad händer om vi tänker i nya banor och utmanar de gamla sätten att tänka om förskolans utformning?  Vad är det vi ska behålla och var ska vi tänka nytt?

 

Läs om normer! - #45

Jag lovade igår att ge tips på några böcker som rör normer. Här nedan följer några exempel - framförallt med utgångspunkten genus. Jag har här valt att tipsa om svenska böcker, som direkt har att göra med skola, förskola, barn och unga. Självklart finns det mängder av andra både bra, och relevanta böcker att tipsa om.

Mitt första tips är boken Skola i normer (2008). Den är inte bara intressant för dem som arbetar i skolan, utan för alla som vill reflektera över normer och normalitet i arbetet med barn och unga. Trots att jag anser mig vara en ganska öppen person, så gjorde jag tankevurpor redan under inledningskapitlet I boken resoneras exempelvis kring normer kopplat till makt.

Hur möjliggörs föreställningar om det självklara och normala? [...] När något skiljs ut som normalt och självklart på något annats bekostnad är det en makthandling. Vissa ges positioner av makt, medan andra berövas möjligheter över sig själva och andra  (s. 31)

Bokens redaktörer,  Lena Martinsson och Eva Reimers, är professorer i genusvetenskap respektive i pedagogiskt arbete.

Bild lånad från gleerups.se

Christian Eidevald har skrivit Anna bråkar!: att göra jämställdhet i förskolan (2011). I första halvan av boken beskriver han teorier om genus och kön. Vidare använder han många praktiska exempel från sin forskning, för att visa på  komplexitet i jämställdhetsarbetet, analysera desamma och visa på alternativa sätt att tänka och agera.

Bild lånad från liber.se

En rosa pedagogik - jämställdhetspedagogiska utmaningar (2011)  är en antologi i vilken bland annat Christian Eidevald och genusforskaren Klara Dolk skrivit. Bland många andra.. Redaktörer är Hillevi Lenz Taguchi, Linnea Boden och Kajsa Ohrlander. Utifrån olika teoretiska och praktiska perspektiv skriver författarna om jämställdshetsarbete i förskolan. I kapitlen görs återblickar, samtidigt som tankar presenteras kring hur jämställdshetsatarbete kan utvecklas och utmanas framåt. 

Bild lånad från liber.se

Klara Dolk har nyligen kommit med en bok som heter Bångstyriga barn (2013). Den bygger på Dolks avhandling där hon studerar maktrelationer mellan vuxna och barn i förskolan.

Hur skulle ett jämställdhetsarbete kunna se ut som inte enbart utmanar normer om "kön" utan också normer om "barn" och "vuxna"? (Baksidetext)

 Jag har inte hunnit läsa den, men är mycket nyfiken på den. Här kan du läsa mer om den. 

Bild lånad från ordfrontforlag.se

Några andra tips

Likabehandling i förskola och skola (2012) - Kajsa Svaleryd och Moa Hjertson

Rosa - den farliga färgen (2011) -Fanny Ambjörnsson

Kom igen gubbar!: Om pojkfotboll och maskuliniteter (2003) - Jesper Fundberg

Kan Batman vara rosa?: Förhandlingar om pojkighet och normalitet på en förskola (2010)  - Anette Hellman

Olika möjligheter eller samma möjligheter? Om normkritik i förskolan - #44

Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller (LpFö 1998/2010)

Vad menas egentligen med "traditionella könsmönster och könsroller"? Hur är det tänkt att dessa ska motverkas? Tolkningsmöjligheterna kring vad det egentligen är som ingår i vårt uppdrag i förskolan, är många.

Varje förskola väljer själv hur uppdraget ska genomföras i praktiken. För att det överhuvudtaget ska vara möjligt krävs samsyn. Det krävs att vi som arbetar i förskolan blir medvetna om, och synliggör hur vi har det idag, och hur vi vill ha det. Det krävs också att vi diskuterar och funderar kring hur vi ska kunna nå dit.

Sedan i slutet av 1990-talet har man i förskolan använt begreppet genuspedagogik, och arbetat för att öka jämställdheten mellan pojkar och flickor. Från början handlade genusarbetet framförallt om så kallad kompensatorisk pedagogik. Man kunde till exempel uppmuntra flickor att "ta för sig mer", medan pojkarna uppmuntrades att vara hjälpsamma och samarbeta. Den kompensatoriska pedagogiken utgick ifrån stereotypa sätt att se på pojkar och flickor (fastän det kanske inte alltid såg ut så i praktiken). Den gick ut på att det var barnen som skulle förändras. Försiktiga barn skulle bli mer utåtriktade och vice versa.  

Ett annat sätt att se på genus är genom så kallad toleranspedagogik. Denna ide bygger på tolerans och acceptans av det som är avvikande. Toleranspedagogiken utgår ofta från en heteronormativitet, och förutsätter att "den andre", den som inte tillhör normen, finns någon annanstans än där man själv befinner sig.  

Idag pratar man snarare om normkritisk pedagogik eller normkritiskt förhållningssätt. Man kan också som förskolläraren och doktorn i pedagogik,  Klara Dolk, tala om en komplicerande genuspedagogik. Detta förhållningssätt handlar om att se könskonstruktioner som komplexa och ständigt pågående processer. Det handlar om att vara medveten om att vi ständigt påverkas av en mängd normer.

Med hjälp av detta förhållningssätt riktar vi blicken mot oss själva och mot de normer som påverkar oss som pedagoger. Förhållningssättet hjälper oss att se hur våra val påverkar andra människors möjligheter. Utifrån ett normkritiskt förhållningssätt handlar det inte bara om att förhålla sig till kategorin kön - det är också viktigt att se på hur andra maktordningar samverkar och påverkar hur vi ser på olika situationer beroende på vem som deltar och vilka kategorier hen tillhör (exempelvis ålder, klass, sexualitet etc.). Alla flickor är inte lika. Alla pojkar är inte lika. Ett sådant perspektiv kallas intersektionellt.

Christian Eidevald, förskollärare och forskare i barn- och ungdomsvetenskap, menar apropå detta att vi behöver fundera över om vi anser att flickor och pojkar ska ges olika möjligheter utifrån att de är olika, eller om vi ska ge flickor och pojkar samma möjligheter, eller om enskilda individer ska ges olika möjligheter, utifrån att de just är olika individer?

Bild: Lotta Sjöberg, lånad från www.lararnasnyheter.se

 Den stora utmaningen är att låta varje person få forma sitt liv som hen vill, oavsett om det handlar om traditionella sätt eller alternativa sätt att vara (utifrån de föreställningar vi har om flickor och pojkar). Vi måste våga ifrågasätta kategorier, ord som vi säger av gammal vana, och våra egna värderingar.

Om vi som pedagoger försköker att skapa möjligheter för barn att uttrycka och positioner sig själva på olika sätt - oavsett om barnet är en "hon" eller en "han" eller bestämmer sig för att vara något annat - finns det potential för att utmana normer och skapa nya möjligheter (Klara Dolk)

Normer är konstruerade. Alla är med och skapar och utmanar dem. I och med att de är skapade, kan de också förändras. Men det kan ta tid....

Imorgon kommer lite tips på litteratur som rör normkritiska förhållningssätt.

Barns tankar och pedagogers tolkningar - #41

Vem bestämmer vad som är barns bästa? Vem har rätt att tolka barns uttryck och tankar? Och vad är det vi tänker att barn borde göra och lära i förskolan?

Det finns mycket att förhålla sig till, och fundera över för den som arbetar med barn. Det knepiga är att det inte finns några rätta svar, universella lösningar eller generella sätt att tänka kring vad som är bäst för dem.

De basala behoven måste förstås tillgodoses: barn måste få känna sig trygga, de måste få äta och sova, och de måste få möjlighet att kunna gå på toaletten eller få en ny blöja.

Men sedan då?
Förskolan har ett dubbelt uppdrag, som omfattar såväl omsorg som lärande. Hur får vi fatt på barnens tankar, även om de inte kan uttrycka sig verbalt? Hur vet vi att barnen  är intressade av det vi erbjuder dem? Hur kan barn få möjligheter att delta i att forma verksamheten? 

Hur mycket barn i realiteten tillåts påverka förskoleverksamhetens innehåll tror jag varierar stort. Det finns olika metoder att fånga barns tankar, exempelvis genom dokumentation, observationer eller barnintervjuer. I många fall krävs det att vi vuxna tolkar barnens intentioner. Och det kommer vi kanske inte ifrån. Men jag tänker att vi som arbetar med barnen måste förstå att det handlar om just tolkningar.

Hur vi ser på barns delaktighet, vad vi tolkar vara barns bästa och hur vi ser på barns utveckling och lärande handlar om vilken barnsyn vi har. Barnsynen utgår ifrån normer i samhället av olika slag. Jag tänker att vi hela tiden måste ha en kritisk hållning till normerna som påverkar oss, för att förstå varför vi gör olika val, och varför vi har det förhållningssätt och den barnsyn vi har.

Respektfulla möten i förskolan - # 37

I veckan som var hade jag förmånen att få vara observatör på en förskola. Syftet var att titta på pedagogernas förhållningssätt gentemot barnen. Pedagogerna på den aktuella förskolan hade verkligen ett respektfullt bemötande mot varje barn. De tog sig tid. Lyssnade. Resonerade.

För något år sedan uppmärksammades missförhållanden i bemötandet av barnen på en förskola i Nacka. Jag har läst rapporten kring det fallet. Den visar på ett extremt uselt förhållningssätt, att det har förekommit utfrysning av barn, föräldrar och kollegor, att rasistiska och förnedrande tillmälen har använts, plus en hel del annat.

Idag går fler barn än någonsin i förskola. Många tillbringar från ett års ålder stor del av dagen på förskolan. Förskolan är en social praktik. Möten - mellan barn och vuxna, barnen emellan, och mellan de vuxna - präglar den miljö vi befinner oss i. Samtidigt som antalet barn i förskolan är större än någonsin är bristen stor på utbildad personal. Vid sjukfrånvaro i personalen tvingas man ta in vikarier med skiftande kvalitet. Många har ett fint förhållningssätt, men långtifrån alla. Det finns förstås variationer bland ordinarie personal också, men i ett fast arbetslag finns ändå alltid möjligheter att arbeta med värdegrundsfrågor på lång sikt.

Min poäng är att arbetet i förskolan är komplext, med många relationer att ta hänsyn till. Yrket innebär att hela tiden fundera över sin egen värdegrund, utmana sina föreställningar om världen, vara öppen för förändring, anta ett interkulturellt förhållningssätt där andra människors erfarenheter blir tillgångar och så vidare. Respektfulla möten ger dessutom goda förutsättningar för lärande. En annan viktig del i förskolans uppdrag.

Konst, norm och skola - #36

Två personer som jag finner särskilt inspirerande är konstprofessor Anne Bamford (som vi tipsade om i gårdagens inlägg), författare till The Wow factor, från 2006, och sir Ken Robinson, som är författare till bland annat The Element, som kom 2009. Båda är enormt kunniga och roliga och inte minst har de intresserat sig för att förmedla vikten av de estetiska ämnena i skolan, och behovet av att vara kreativ.

Anne Bamford underströk vid ett tal på Musikaliska i Stockholm 2012 att vi människor måste våga ta risker. I ett TED talk beskrev sir Ken Robinson barn som mer naturliga chanstagare än vuxna. Han menar att de är inte lika rädda som oss att göra fel. Att vi blir mindre benägna att ta risker – det vill säga vara kreativa även om det kan gå åt pipsvängen – kan till stor del skyllas på skolan, menar Robinson. Det handlar som jag förstår det om hur vi lär oss, och om synen på kunskap som fix. 

Vad är poängen med att ha estetiska ämnen och att erbjuda barnen och eleverna möjligheter att vara kreativa? Robinson menar att kreativitet betyder att en ny och användbar uttryck eller idé kommer till stånd. Det måste vara kvalitet på de estetiska ämnena menar Bamford. Hon talar exempelvis om så kallade "art-rich schools". Enligt hennes studier visar dessa skolor på många goda effekter: till exempel att 20-åringar som har gått i "art-rich school" är "more likely to vote (20%)" (USA 2009). Om detta stämmer, så visar resultatet att estetisk verksamhet får betydelse för demokratin.

Här skulle jag vilja passa på att lägga till ett namn: Jan Thavenius, professor i litteraturvetenskap. Thavenius talar om "den modesta och den radikala estetiken". Begreppen handlar kort om att den konst som elever möter i skolan som regel är "säker" och så att säga håller sig inom ramarna. Den är modest och hanterar de klassiska konstarterna, dem som är beprövade och inte utmanande. Den radikala estetiken vill istället spränga gränser och utmana. Den radikala estetiken står för en typ av konst som kan provocera, men även stimulera, på ett sätt som inte den modesta estetiken kan. Att konst kan lära oss att se nya perspektiv och därmed tänka kritiskt, är inget nytt. Men tanken saknar alltför ofta genomslag i skolan.

I vilken utsträckning får elever möta konst som utmanar ordningen? I vilken mån är skolan demokratisk? Är det en meningsfull skola om vi inte nyttjar barns djärvhet och nyfikenhet? Hur väl utvecklas vi om vi lär oss frukta fel och misstag? Och är det så att skolan i sig, eller rättare sagt skolväsendet, inte vågar bli utmanat? Är skolan verkligen så ömtålig? 

 Läs till exempel om Carolina Falkholts konstverk här

Jag tror att svaret delvis ligger i det som jag kallar för den pedagogiska diskursen (som du kan läsa om här).

Den radikala estetiken handlar om barns rätt till intryck och uttryck. Det handlar om att ge barn och elever möjlighet att möta konst som stimulerar och utmanar, samt at erbjuda tillfällen att själva skapa nya perspektiv på livet. Eleverna bör få vara med och forma inte bara en meningsfull utbildning,  utan även bygga en starkare plattform för sin personliga utveckling.

Ska vi då tro att betyg hjälper elever att prestera bättre? Vad somliga menar är en sporre för lärande, tror jag istället skapar en olustig känsla av att ständig bli bedömd. Jag tror det skapar en känsla av att allt vi gör måste vi förhålla sig till ett facit med rätt och sant, och att det begränsar oss. Att vara kreativ kräver ett visst mod – att våga göra fel. Att vara kreativ innebär att inte känna sig hindrad av att andra ska bedöma våra verk och idéer vara icke dugliga.

Vad är normalt? - #33

Vi har mängder av normer att förhålla oss till i vårt dagliga liv. Dessa normer är först och främst förväntningar (från omvärlden) om hur vi bör bete oss. Normerna kan både begränsa och möjliggöra för oss. De kan begränsa oss genom att de talar om för oss vad som är anses vara okej att säga, göra, ha på sig och så vidare i ett visst sammanhang. De styr således vårt handlande. Men de kan samtidigt hjälpa oss att få en föreställning om vilka vi är, och de kan ge oss möjligheter att känna gemenskap med andra. Men om man inte upplever att man känner igen sig inom ramen för de dominanta normerna i samhället kan det ge en känsla av att exkluderas (känna sig utestängd).

Normer är konstruktioner som kan kan förändras, men det tar tid. Vad som anses vara normalt kan vara olika, beroende på i vilket sammanhang man befinner sig. Något som är normalt i ett visst sammanhang kan anses vara avvikande beteende i ett annat.  Normerna  finns inte bara i vårt handlande och görande, de finns och förstärks också i samhällsstrukturer av olika slag. 

I förskolans läroplan finns ett helt avsnitt (2.1) som behandlar Normer och värden: ”Förskolan ska aktivt och medvetet påverka och stimulera barnen att utveckla förståelse för vårt samhälles gemensamma demokratiska värderingar (…)”. Förskolan ska ” lyfta fram och problematisera etiska dilemman och livsfrågor”. Den ska också ”göra barnen uppmärksamma på att människor kan ha olika attityder och värderingar som styr deras synpunkter och handlande”. 

Hela förskolans uppdrag vilar på de normer och värden som förmedlas till barnen genom vad vi säger och gör. Därför krävs det att vi som arbetar i förskolan diskuterar vad vi menar med olika begrepp, att vi diskuterar dilemman och vågar ifrågasätta det vi ibland tar förgivet hos oss själva och andra. Det är extremt viktigt ur ett barnperspektiv. Vi får inte förutsätta att alla är som oss själva.