Det hundrade inlägget - #100

Det här är inte slutet. Det är början. Vår ambition med bloggen har varit att forma ett forum för oss att förmedla våra tankar och idéer. För hundra dagar sedan bestämde vi oss för att delta i bloggutmaningen #blogg100. 100 blogginlägg på hundra dagar. Vi lyckades.

Det blev det som en kickstart för att få fart på bloggandet. Men från och med nu kommer bloggen inte att uppdateras dagligen. Vår förhoppning är att antalet ska ligga på mellan ett och tre inlägg i veckan. Vi får pröva oss fram.

Vi har tillsammans både bred och djup erfarenhet av barn och barnkultur, vilken vi har tillskansat oss genom arbetslivet, genom studier, i vår roll som föräldrar, samt genom ett genuint intresse. Att den här bloggen behövs är självklart för oss. Det finns inga andra bloggar som behandlar barnkulturen på samma vis som denna. Det finns många bra bloggar som har sin utgångspunkt i föräldraskap, skola, fritids, förskola och forskning  och så vidare (se bara blogglistan här till höger!) Vår tanke är att skriva våra inlägg utifrån många olika perspektiv. Detta är möjligt då vi har kunskaper och många års erfarenheter.

Kanske kommer bloggen kunna vara en del i ett större projekt med flera kanaler så småningom? Om det blir verklighet och hur det i så fall kommer att se ut? Det vet vi inte. Att säga något om det vore att gå händelserna i förväg.

Vi vill bidra till bättre kunskaper och förståelse för barn och för barns egen kultur. Vi vill utmana och prova idéer. Ibland tillåter vi oss att göra smått filosofiska utflykter. Vi strävar efter att ha en kritisk blick i bloggen, men försöker ändå vara sympatiska gentemot barnens egna perspektiv Det finns mängder av föreställningar om barn och barndom som många tar för givna. Vi vill vara där och "peta" lite, för att vidga perspektiven. Kanske är det ibland nödvändigt att säga det uppenbara. Men förhoppningsvis säger vi ibland något som kan få dig att tänka i nya banor.

Vi hoppas att du vill fortsätta att läsa vår blogg och sprida bättre kunskap om barnkulturen tillsammans med oss. Tack för att du läser!

Förskolan vilar på demokratins grund - #99

Förskolan ska ta till vara och utveckla barnens förmåga till ansvarskänsla och social handlingsberedskap, så att solidaritet och tolerans tidigt grundläggs.

Förskolan ska uppmuntra och stärka barnens medkänsla och inlevelse i  andra människors situation. Verksamheten ska syfta till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas, liksom öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt

Förskolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram,

Varje barn ska ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar och göra val utifrån de egna förutsättningar

Barnen ska få möjligheter att utveckla sin förmåga att iaktta och reflektera. Förskolan ska vara en levande social och kulturell miljö som stimulerar barnen att ta initiativ och som utvecklar deras sociala och kommunikativa kompetens.

(ur Läroplan för förskolan 1998/2010)

Det är inget litet ansvarsuppdrag vi har i förskolan... Men hur gör vi då, för att arbeta mot dessa ambitiösa, men viktiga mål?

Jag arbetar med de allra yngsta barnen på förskolan:  ett- och tvååringarna. Det är viktigt att börja förmedla värden kring solidaritet och medmänsklighet redan från början. När gruppen formas är det viktigt att pedagogerna finns med, handleder och samtalar med barnen direkt kopplat till konkreta situationer. Pedagogernas förhållningssätt är av stor vikt. Om en grupp formas där empati och omtanke finns med i vardagen tror jag att vi skapar en bra grund att bygga vidare på. 

Flaggornas dag - #98

Det är två veckor till midsommar. Många elever och lärare längtar säkert efter sommarlov. Men idag är det den sjätte juni, den svenska nationaldagen. Många av oss är nog lite fundersamma och undrar vad vi egentligen firar.

Men jag tror många är glada för en helgdag. Dessutom är det lite befriande att det på denna, i sammanhanget nya helgdag, inte har etablerats några särskilda traditioner. Det finns inga måsten, eller obligatoriska resor till släkten. Detsamma verkar gälla många. På sociala medier har jag idag sett många olika förslag på hur man kan fira en dag som denna.

Personligen tycker jag att det är en dag som passar bra att vara med familjen och reflektera över vad det innebär att bo i Sverige. Vad är bra? Vad kunde vara bättre? En vän skrev på Facebook att hen gjort just detta med sin familj. Några av de saker de uppskattade mest var: "Att alla får säga vad de tycker, att det inte har varit krig på väldigt länge, och att alla är välkomna hit." Jag tänker att det är ett bra och viktigt intitativ att göra barnen delaktiga i den reflektionen. För att de också ska förstå att det är ett privilegium, att inte alla har det lika bra. Vi i Sverige tar kanske välfärden, demokratin och fri tandvård för barn och unga för självklarheter. Men hur ser det egentligen ut i världen utanför?  Utanför Sverige? Utanför Europa?

Hur var det nu Rousseau sa? Något i stil med att ....vid varje nedslagen bopåle, sätts en gräns och alieneras en granne...

En dag som den här kanske man kan ta tillället i akt och fundera på hur det har sett ut i Sverige rent historisk. Man kan ju ha ett projekt för dagen tillsammans med sina vänner eller sin familj: "Hur levde man för hundra år sedan i Sverige?" eller "Varför kallades det för Lort-Sverige?"  (Tvätta sig på en onsdag? Hur ska man då veta när det är helg?)

Vi åt sushi idag. På bussen lekte vi "gissa flaggan" och yngsta barnet överraskade oss  med sina kunskaper och sin förmåga att beskriva.Vi åt glass, och fick varsin liten flagga i glassen. Vårt "firande" blev ganske opretentiöst. Men passade bra på en sval, svensk nationaldag.

En tur från barndom till vuxendomen - #97

Bland det första jag ser denna morgon är några unga män som klätt sig i "bästa söndagskostymen". Eller är det stora pojkar utklädda till vuxna? De ser alla glada ut, men lite vilsna.

På huvudet har det studentmössor och i ena handen håller de en flaska mousserande vin, eller är det möjligtvis champagne? I den andra handen hålls det antingen ett plastglas eller en mobil. På de sekunder jag hinner iaktta dem från bussen ser jag förväntningar blandat med viss förvirring. Jag misstänker att de höll på att koordinera den traditionsenliga champagnefrukosten.  

Lite senare går jag förbi några lastbilar där studentflaken håller på att förberedas. Stora högtalare lastas och specialräcken monteras. För dem som arbetar med detta är det "en dag på jobbet". Visserligen en annorlunda dag än det brukar, men det är likväl ett kneg. Jag undrar hur de män som jag ser arbeta med förberedelserna ser på dagar som dessa?

Studenttidens slut är en högtid att fira. Det är slutet på en era. Nästa steg de ska ta gör de rakt in i vuxenvärlden – eller hur man nu ser på vuxendomen. (De är ju redan över 18 år, så de är i alla fall inte barn längre.) Som ni vet är det inte som att gå in i ett nytt rum "Ett steg och du är i stora fina salongen". Övergången från ungdom till vuxendom föreställer vi oss ofta att den sker gradvis. Vi ser den kanske som en process där vi som regel vill visa oss allt mer kontrollerade, civiliserade och framförallt mogna nog att ta fullt ansvar för oss själva.

På vägen hem från jobbet ser jag ett studentflak rulla förbi. Något inom mig bävar för vart detta spektakel ska ta vägen, Jag ser vilt vinkande studenter och hör visselpipor och lite för hög musik. Men jag ser i alla fall inget ölsprutande.

"Man blir inte klokare med åren, man blir bara mer sig själv" Om jag inte minns fel så var det vampyren Armands ord i En vampyrs bekännelser av Anne Rice. Man blir möjligen mer insiktsfull om vad man inte kan och behärskar. Den största skillnaden är att det som kallas kris när man är vuxen, kallades för trots när man var barn.

Så när blir vi vuxna? Om vi utgår från barnrättskonventionen så sker det över en natt, då vi fyller 18. Men det är ju mer en juridisk fråga. Handlar det om psykologisk och social mognad? Eller är det som de där simlektionerna: plötsligt efter många lektioner så lossnar det. Eller är det mer som Neil Gaiman sa när han besökte SVTs litterära magasin Babel? Att vi alla vuxna egentligen är förklädda barn. Vi är ändå alla människor, gammal som ung.

I allt detta oväsen och larm finns något som jag som vuxen tycker verkar skört och nästan poetiskt. Oavsett, så tror jag att denna ritual är nödvändig och viktig för många, för att markera övergången från barndom till att iklä sig rollen som vuxen.

Barn och livsfrågor - #96

– Finns tandfén? Min kompis Pelle sa att det är föräldrarna som lägger pengar i vattenglaset
– Vad tror du? 
– Jag vet inte. Men jag vill tro att tandfén finns.

Frågor som vi funderar på som vi inte vet svaret på, som kanske inte har något svar, eller som iallafall inte lätt låter sig besvaras, kan kallas för livsfrågor. Öppna, filosofiska frågor som kanske tangerar det andliga. Eller existentiella frågor.

Livsfrågor kan inte besvaras med hänvisning till fakta. Men det betyder inte att de inte kan besvaras överhuvudtaget. Det är vår övertro på vetenskapen som fått oss att anse att det som inte kan fastställas med forskning är vare sig vetbart eller värt att veta. I själva verkat är vi tvungna att svara på de existentiella livsfrågorna, vare sig vi vill eller inte.   Vi svarar på dem genom vårt sätt att handla och leva.

(Bo Dahlin, "Om undran inför livet - barn och livsfrågor i ett mångkulturellt samhälle" 2004)

Forskning och vetenskap är viktigt. Men allt går inte att förklara. Och vissa saker kanske inte ska förklaras. Såsom "tandfén". För ibland kan det vara skönt att inte veta. Det kan finnas poänger med att få vila i att allt inte är förklarat.

Jag tänker att det handlar om att få prova sig fram kring vad man tycker och tänker. Både som barn och som vuxen. Därför tänker jag att barns filosoferande kring olika livsfrågor har mycket gemensamt med leken. I leken och i fantasin kan man prova sina tankar.

Children are not rats - #95

2008 höll Leif Strandberg som är Vygotskijkännare, ett intressant tal som jag har tagit del av via inspelning (länk här). Jag fastnade framförallt för några ord. Strandberg hänvisar till Jean Piaget, den schweiziska kunskapsteoretikern och pedagogen som lär ha sagt:

Children are not rats.

Children think.

Children are thinkers

Men såg man verkligen på barn på samma sätt som man såg på råttor, runt förra sekelskiftet? Jag tror att man kanske ska förstå liknelsen som att man såg barn som djuriska, vilda och styrda av sina impulser, snarare än att vara självständigt tänkande varelser. Man ansåg att barn fick synas men inte höras. Lärarens roll var inte bara att utbilda utan även att fostra barnen. Man menade att barn skulle lära sig att så att säga "bete sig civiliserat". Mina tankar går till domptören som tränar och dresserar vilda djur att uppträda.

Man kan läsa i Svensk läraretidning från 1895 att man inte bara ansåg att aga var bra, det var närmast att betrakta som hälsosamt. Med tukt skulle eleverna väckas till samvetsgranna människor. Att hålla barn i skola var inte bara gott för barnens bildning, de skulle hållas borta från gatorna där de kunde uppfattas som störande. Ordning och reda var vägen till att bli en god samhällsmedborgare. Därför var självdisciplin viktigt.

Piaget uttryckte något mycket viktigt. Hans röst var nödvändig. Att ha förståelse för att barn kan tänka och känna självständigt känns kanske uppfattas som självklart idag. Men så har det alltså inte alltid varit.

Det är fortfarande inte ovanligt att man läser eller hör om hur barn beskrivs som vildar, det vill säga att de beter sig djuriskt och att de stör. Barnen betraktas inte vara utforskande när de testar gränserna för vad man får eller inte får säga och göra.

De må vara impulsiva och ha lite dålig koll på läget ibland. Och visst är det så, att vilket beteende som helst är inte accepterat över allt. Det skadar dock inte att stundom ta tillfället i akt och påminna oss själva om att barn må vara små till växten, men de bär på stora tankar. Det är skillnad på råttor och tänkare. Hur vi fostrar våra barn vittnar om hur vi vill forma allas vår framtid.

"Make good art..." - #94

En författare som har otroligt många kvaliteter är den brittiske författaren Neil Gaiman. Han ger uttryck för att vara en mycket allmänbildad man. I sina böcker väver han in historia, religion, samhällsfrågor … samtidigt som de är fulla av mytiska inslag, monster och magi. Det rör sig om en författare som skickligt skapar kreativa hybrider mellan dessa urgamla myter och moderna fenomen. I American gods finner man till exempel en TV-gud. 

Man frestas att kalla Gaimans verk för fantasy. Men den beteckningen blir lite missledande. Större delen av hans litteratur bör hellre ses som så kallad urban fantasy. Denna genre innebär att berättelserna har sin bas i den verkliga värld vi själva lever i. Men alldeles nära...närmare än man kan tro... öppnar sig hemliga och fantastiska världar, där märkliga personligheter och underbara ting lurar i dunkla vrår.

 Gaiman är inte vilken sagoberättare som helst. Hans texter går inte lätt att kategorisera. Han väver intrikata berättelser som överlappar varandra. En ny berättelse kan dyka upp inne i en annan.

Han skriver för både vuxna och barn och har ett fantastiskt tilltal till båda målgrupperna. Inga vattentäta skott finns emellan dem – han skriver för alla människor – för dem som vill läsa hans historier.  När Gaiman var gäst hos Jessica Gedin i SVTs litterära magasin Babel (1 juni 2014), fick han frågan om vad som är den största skillnaden mellan att skriva för vuxna och barn. Han svarade att den största skillnaden är att han kan behålla de tråkiga delarna då han skriver för vuxna. Se inslaget med Neil Gaiman i Babel här.

En av de första böckerna av Neil Gaiman som jag läste, är boken Stjärnstoft, eller Stardust, som den heter i original.Stjärnstoft handlar om pojken Tristan, som bestämmer sig för att hämta en fallen stjärna till flickan han är förälskad i. Stjärnan tänker han hämta i Älvalandet, dit han bara kan gå under en kort period varje år. I Älvalandet inser han att Stjärnan har formen av en flicka – Yvain. Stjärnan vill alls inte följa med Tristan till staden Wall, där han kommer ifrån. Istället upplever Tristan och stjärnan Yvain många magiska äventyr i Älvalandet.

Till en början var ljuset på himlen inte större än månen, men sedan tycktes det större, oändligt större, och hela dungen darrade och skalv och allt levande höll andan och eldflugorna brann starkar än de någonsin brunnit förr, var och en övertygad om att detta äntligen var kärlek, men till ingen nytta…

Och sedan…

Det hördes ett brak, skarpt som ett skott, och ljuset som hade fyllt dungen var borta.

Eller nästan borta. En dunkel glöd pulserade ur hasselsnårets mitt, som om  ett litet moln av stjärnor glimmade där.

Så hördes en röst, en hög, klar kvinnoröst som sade ”Aj” och sedan, mycket lågt, sade den ”JÄVLAR” och sade den ”Aj” en gång till.

Och sedan sade den ingenting alls, och tystnad rådde i gläntan

Ur Stjärnstoft, Neil Gaiman (B. Wahlströms bokförlag 2000, s.68)

Stjärnstoft är också filmatiserad. Personligen tycker jag mycket om den. (Men läs gärna boken först!)

Titeln på blogginlägget: "Make good art", är ett citat av Neil Gaiman, hämtat från ett tal vid University of arts.

Life is sometimes hard. Things go wrong, in life and in love and in business and in friendship and in health and in all the other ways that life can go wrong. And when things get tough, this is what you should do.

Make good art.

Du  kan höra hela talet, eller läsa en transkription här

Digital dialekt - #93

Jag är vad man kallar för "digital invandrare". Dagens barn är däremot så kallade "digitala urinnevånare". Det innebär att deras förutsättningar för digital kompetens sträcker sig vida över de förutsättningar jag någonsin har haft.  Barnen är uppvuxna med den digitala tekniken som en självklarhet. Med utgångspunkt i tillgänglighetsprincipen har de närmare till de färdigheter som kopplas till digital kompetens än jag hade som liten. Det handlar nästan om ett särskilt sätt att tänka. Det handlar också om tillgång till förståelse om hur man brukar datorer, surfplattor och appar. (Idag har man  börjat använda begreppet MIK - Medie- och kommunikationskunnighet. Se Statens medieråd

Digital kompetens handlar inte bara om förmågan att kunna läsa och skriva i digitala miljöer, det handlar även om förståelse och förväntningar på de möjligheter de olika digitala medierna erbjuder. Barnen tillhör vad jag kallar generation interface. Interface är länken mellan olika nivåer. En bild kan visserligen innehålla symbolik bara som den är, men den kan även ha en direkt funktion i den digitala miljön. Den kan exempelvis vara klickbar. Klicket tar användaren till en ny bild, text eller sida. Den digitala miljön innehåller nästan alltid mer än det man först ser. Det man har framför sig är inte sällan en del av ett intrikat nätverk. Ibland innebär det att det finns andra användare kopplade till systemet.

Vilka förutsättningar, färdigheter och erfarenheter som barnen har skiljer sig förstås åt. Det är nästan som att lära sig ett särskilt språk. Man kan vara intresserad, ha talang eller så kan man ha haft gynnsamma förhållanden. Till exempel kan man ha haft föräldrar som är kunniga i området. Därför talar jag gärna om förståelse för den digitala världen som digital literacy. Saknar man helt denna förmåga kan man därför betraktas som digital analfabet.

Den digitala tekniken är en cybernetisk förlängning av oss själva. Den digitala världen – där idén om den privata sfären och det offentliga rummet måste omförhandlas – är en integrerad del av vår verklighet. Den är en förlängning av verkligheten in i en konstruerad och virtuell värld. Paradoxalt nog är den både skild och sammanlänkad med verkligheten.  

Om man nu tänker att man kan förstå den digitala kompetensen som ett språk, så kan jag här göra en liknelse till hur jag i ett tidigare inlägg talade om teckenspråk. Jag skrev att jag egentligen inte kan teckenspråk. Jag behärskar däremot ett antal så kallade stödtecken, men igen grammatik. Min digitala kompetens ser ut på liknande sätt. Jag har en hyfsad teoretisk förståelse, men jag saknar "grammatiken" och färdigheter i programmeringen.

Det som är med stor behållning jag ser hur barnen lär sig och delar sina kunskaper, färdigheter och upplevelser med varandra. Och stundom med mig.

Varför barnkultur? - #92

Varför har jag fastnat för barnkultur som fenomen? Det är en komplex fråga, och på den finns det flera svar. Idag har upplevelser av barnkulturen visat hur fantastisk det kan vara om man bara låter ge sig hän. Ändå har det inte varit en särdeles ovanlig dag.

Begreppet kultur menar jag ska förstås både ur en estetisk och en antropologisk aspekt. Det är på det sätt som Johan Fornäs, professor i Medie- och kommunikationsvetenskap, beskriver kultur. Begreppet handlar om meningsskapande praktiker. I min familj har vi lagt särskilt stor tonvikt på det estetiska, vad gäller såväl intryck som uttryck. Konsten, musiken och texterna ger liv åt berättelserna vi så gärna vill ta del av. Barnkulturen har en betydande plats hos oss, på flera plan. Det berör oss teoretiskt, praktiskt och direkt. Det finns stunder som jag tänker att det nästan är som en livsstil.

Förutsättningen är förstås att man är intresserad av barn och deras kultur, och kanske än viktigare, att man inser att barnkultur inte är ett isolerat fenomen. Kulturer och dess uttryck flätas samman, möts och ges djupare innebörder. De kulturella referenser jag har med mig från min barndom likväl som de som jag har fått som vuxen har kopplingar och länkar till barnens kultur. Dels har de det, därför att jag gör många av mina intressen tillgängliga för dem. Dels för att jag är intresserad av vilka intressen de har. Ibland kan det innebära att vi möts vi på halva vägen. Jag har vuxit upp med Star wars-filmerna, medan barnen växer upp med Lego Star wars.

Detta skapar kulturella referenser vi alla kan förhålla oss till. På så vis har vi något gemensamt att samtala om, skratta åt och laborera med. Jag behöver inte "sänka" min nivå och spela intresserad. Det är faktiskt tvärtom: jag höjer min nivå. Tillsammans gör vi komparativa filmanalyser på vårt eget sätt: "Om Hagrid är Chewbacca, vem är då Yodas motsvarighet i Harry Potter?"

Vi leker, ser film, läser böcker och kollar youtubeklipp där någon har återskapat en hel värld baserat på Miyazakis klassiska animefilm Spirted away i Minecraft. Vi gör det tillsammans. Jag tar min föräldraroll på allvar. Jag är den del av deras barndom. Likaså är de en betydande del av mitt liv. För mig är det en plikt att vara lyhörd och nyfiken. Därför att jag månar om vår relation. Det ger mig också insikter om vad som är värdefullt i deras liv. Hur kan jag ta ansvar för dem och påstå att jag vet vad som är "bäst" för dem om jag inte engagerar mig?

Badhuset Från Spirited away återskapat i Minecraft

Somliga spekulerar i att man inte ska vara kompis med sina barn, Men jag kan försäkra att det går alldeles utmärkt att ha en vänskaplig relation och vara förälder, med gränssättning och ansvar. Jag kan förstås aldrig ersätta den typen av vänskap de söker hos jämnåriga, det vore patetiskt att ens försöka.

Det är fängslande med barnkultur. De uttryck och intryck barn gör och får fascinerar mig. Jag tänker att hur man ser på barn säger något om hur man ser på människor över lag. När man är med barn, så har man det bästa alibit att få på ett lekfullt sätt utforska livet.

Vasäjeru? Om samtalets nödvändighet - #91

Att dela med sig av sina tankar och perspektiv kan ibland kännas lite väl personligt. Men jag tänker att det  är nödvändigt för att vi ska förstå och lära känna varandra. Genom mellanmänskliga dialoger bygger vi relationer och skapar meningsfulla sammanhang.

De erfarenheter vi bär med oss kan skilja sig mycket åt. Då krävs ett ödmjukt förhållningssätt gentemot varandra. Ett sådant förhållningssätt kan bidra till att vi känner oss tryggare och vågar dela med oss mer av våra erfarenheter.

Våra samlade erfarenheter kan forma nya perspektiv och hjälpa oss att fördjupa våra reflektioner. Om våra erfarenheter skiljer sig allt för mycket åt kommer vi uppleva att vi inte har något gemensamt. Vi kommer troligen inte att välja att umgås med varandra.

Sådana relationer tänker jag förekommer ofta i skolklasser eller på arbetsplatser och liknande. Det vill säga i grupper där medlemmarna inte själva har valt varandra.  Men om vi ser positivt på varandra och har ett öppenhjärtigt sinne inför varandras erfarenheter kommer också dessa relationer vidga våra perspektiv.

Nyfikenhet, kreativitet och erfarenhet är viktiga beståndsdelar i dialog och reflektion. Jag tänker att vi i skolan och förskolan har ett stort ansvar att skapa ett samtalsklimat där det är tillåtet för alla deltagare att tänka, tycka och reflektera på egna, personliga sätt. För barn och elever måste det finnas möjligheter att "tänka utanför lådan". Kreativitet och nyfikenhet måste få vara samtalens drivkraft.

Behövs försteförskollärare? - #90

För en vecka sedan diskuterades försteförskollärare i förskolechatten (#fskChatt) på Twitter utifrån frågan "Behöver vi dem i förskolan, och hur ska de användas?"

                                                                                                           

Förstelärare i förskolan är något nytt. Det finns inget nationellt beslut kring införandet av försteförskollärare, utan uppdraget är något som vissa huvudmän har valt att införa och forma själva. Således finns inga riktlinjer för förstelärare i förskolan.

Detta kunde också konstateras i samtalet i chatten. Det upplevdes svårt att diskutera något som det inte ens finns en definition för. Vilket är syftet? Vilket är uppdraget? Vem eller vilka får ut något av försteförskollärartjänsterna? Förskolan? Eller bara försteförskolläraren sjäv?

Uppdraget

Uppdraget för en försteförskollärare måste rimligtvis handla om att driva utveckling i förskolan. Men behövs försteförskollärare för att driva utveckling? Kan detta inte ske inom den organisation som finns i förskolan idag? Alla pedagoger i förskolan är ålagda att utföra uppdraget utifrån styrdokumenten. För att lyckas med detta fullt ut krävs ständig pedagogisk utveckling. Alla förskollärare har ju dessutom ett utökat uppdrag utifrån förskolans läroplan som handlar om dokumentation, utvärdering och uppföljning av verksamheten. Vilket förstås också ligger till grund för utvecklingsarbetet. Och sist men inte minst: Förskolechefen har ett pedagogiskt ledaruppdrag. Behövs en nivå till?

Jag tänker att det redan idag på förskolorna finns pedagoger som har större engagemang och inspirerar till utveckling mer än andra. Något som jag tänker måste uppmärksammas. Kanske genom att ge uppdraget ett namn?

Fast kanske handlar motståndet om själva namnet? Försteförskollärare innebär ju att det endast är förskollärare som kan få ett dylikt uppdrag. För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg här på bloggen om förskolans starka diskurser och maktrelationer som utmanas vid införande av försteförskollärare.  Läs det inlägget här

Utveckling

Men om vi nu vill förbättra förutsättningarna för förskolans utveckling, och försteförskollärare inte är en del av detta, vilka förutsättningar behövs då för att öka kvaliteten på vårt uppdrag – så att alla barn alltid får fantastiska dagar fyllda av lek och lärande? Var ska vi förändra?

Finns det någon risk med att vissa personer får ett utökat uppdrag? Innebär det något negativt för övriga i arbetslaget? Personligen tror jag att förskolan inte klarar sig utan dessa extra engagerade pedagoger som har förmågan att inspirera, engagera och hjälpa andra att öka sitt didaktiska kunnande. Det handlar om att ta tillvara på pedagoger som är bra på pedagogisk handledning. Pedagoger som är bra på att sträva mot förskolans mål, och som kan hjälpa andra att nå dit. Oavsett vad vi kallar dessa personer – försteförskollärare, pedagogistor, utvecklingsledare ... – så behövs de. Och för att dessa personer ska tycka att detta uppdrag är roligt, så tror jag att de behöver uppmärksammas för sina insatser och sitt engagemang.

Förskolan har förstås en fantastisk styrka utifrån det kollektiva lärandet och utvecklingen. Och utvecklingsarbetet bör ske i alla möjliga konstellationer. Inte minst tillsammans med barnen. Men jag menar att det inte finns någon motsättning i detta, i förhållande till att uppmärksamma enskilda människors styrkor. Man kan och bör använda sig av och införliva dessa styrkor i utvecklingsarbetet. 

----
Det här blogginlägget har jag skrivit med inspiration av alla som deltog i #fskChatt den 22 maj 2014. Tack @forskolechatt @skaparn @tystatankar @LTLinder @thompotti @ottobergman @flobytjej @annklarsson @tim_mighall @andersiktmali @HelenPetersson @Lancefestivalen mfl.

Tecken till varandra - #89

Att "fler språk berikar varandra " är ett av mina mantran, det har ni vid det här laget säkert laget märket till. För språk är inte alltid bara glosor som har absolut samma betydelse på ett annat språk.

Språket är kulturbärare och innehåller uttryck som är kodade. Att vara bekant med dessa uttryck eller koder ger därför en känsla av samhörighet.

Jag vill passa på att slå ett slag för teckenspråket. Jag själv behärskar endast lite stödtecken, men det har varit tillräckligt för att ge mig ett extra verktyg då jag har arbetat med barn som har haft svårigheter med att utveckla ett verbalt språk. Jag kan således ingen grammatik och är inte heller bevandrad i dövkulturen.

Dessa stödtecken har visat sig vara praktiskt då jag använde det med mina egna barn när de ännu var mycket unga. När barnen ännu inte kunde tala så har de ändå förmåga att med några enkla tecken förmedla sig. Tvärtom vad många skulle kunna föreställa sig så hämmade det inte den verbala utvecklingen. Fler språk berikar!

När man vill kommunicera utan att störa, har tappat rösten eller är i en miljö där man som hörande plötslig inte kan höra vad andra säger på grund av störande ljud, då är teckenspråk till stor nytta.

Som idag när jag hämtade barnen. De visste att jag hade tappat rösten. Deras uppmärksamhet och närvaro i vår kommunikation var spännande. Situationen var förstås lite annorlunda men eftersom vi känner varandra så väl kunde jag med enkla medel (kroppsspråk) och stödtecken göra mig begriplig. Andra barn såg lite förvånande ut, medan det fanns en glimt i mina barns ögon, de förstod mig. Som om vi hade ett hemligt språk tillsammans.

 

 Om ni är mer nyfikna på fler tecken kolla Svenskt teckenspråkslexikon (länk här).

Det svänger i barnkulturen - #88

Kom igen katten det svänger ju!

Barns kultur är inte en isolerad ö av spektakel. Barnkulturen är minst sagt en ocean av olika uttryck. Kulturer berikar varandra där de möts. Vi vuxna inspirerar barns uttryck och är vi observanta och lyhörda kan barns kultur vara mycket inspirerande för oss vuxna. Vi lär av varandra och utbyter idéer. Det är underbart att dela dem.

 "Pappa, får jag ha en show?" undrar yngsta barnet som har så mycket dans i kroppen att hen numera hjular fram. "Självklart. Två eller tre låtar. Sedan är det tandbortsdags."

Barnen ordnar till en scen, och jag kör igång Spotify. Jag är således "ljudtekniker". Jag innehar även den viktiga rollen som  publik. Det äldre barnet fixar med ljusslingor och är "ljustekniker". Sedan vill hen vara med i showen och mima till låt nummer två: Ylvis "The fox". 

Fraka-kaka-kaka-kaka-kow!

"Ju fortare jag dansar ju bättre blire" säger den yngste. Hen studsar, hjular och tar en massa coola danssteg. Som tredje låt väljer barnen gemsamt en låt som jag har introducerat för dem: Parov Stelars "Catgroove". Det är en låt som jag själv är förtjust i, efter att jag fann en inspirerande video på Youtube. Klippet har vi kollat på tillsammans många gånger, barnen och jag.

"Jag gjorde som han" säger en genomsvettig liten parvel som lånar några moves från youtubeklippet där dansaren slänger av sig hatten. På det hela taget är barnets dans mer likt en tornado, än killen i videoklippet.

Men visst katten svänger det!

Ett sympatiskt barnperspektiv - #87

– Den stolliga grabben blir nog klokare en vacker dag!

Men tro mig – Hodja blev fortfarande inte klokare"

Citatet är hämtat ur "Hodjas flygande matta" av Ole Lund Kirkegaard. Hodja vill se sig om i världen men alla han möter tycker att han är tokig. Han är en pojke med en idé, och lust att göra något annat än att gå i skolan eller att reta tanterna nere vid brunnen som de andra barnen gör. Han bryter mot de förväntningar som finns förborgade i vuxennormen, vilka dikterar villkoren för barnen.

När jag iakttar eller samtalar med ett barn har jag möjlighet att ta del av barnens värld direkt. Hur jag sedan förstår och tolkar deras perspektiv kommer alltid vara färgat av mina egna erfarenheter som vuxen. Ifall jag kallar ett barn för "stolle" så säger det mer om mig än om barnet.

När vi vill förstå ett barn är lätt att läsa in symbolik som inte finns. Det kan även vara tvärtom: barn som inte har ett språk som är lika utvecklat som en vuxens gör omvägar eller konstruerar nya ord och begrepp efter förmåga och behov. Deras kreativitet kan stundom vara rena tillfälligheter och byggda efter eget huvud, beroende på hur de uppfattar att språket konstrueras. Möjligen chansar de. De blir ju som regel ändå förstådda.

Jag menar att vi bör anamma ett sympatiskt barnperspektiv. Det innebär att vi inte bara försöker förstå och utgå från barnens egna utsagor, utan att vi även är aktsamma på våra egna tolkningar. Finns det en underliggande vuxenagenda i det vi formulerar vara ett barnperspektiv? I så fall – kan vi vara ärliga mot oss själva och förklara varför?

Varför säger alla vuxna att Hodja kommer att bli klokare med tiden?

Det sympatiska barnperspektivet syftar till att hitta barnets egen horisont. När jag gör en analys, är den just min analys. Aldrig barnets. Det handlar om hur våra behov av förståelse kan variera. I synnerhet varierar den mellan olika individer. Men jag upplever att vuxna i allmänhet har en tendens att vilja förstå sin omvärld. De vill veta. Barn är ofta mycket nyfikna och har också behov av att veta. Men de behöver inte alltid förstå. De formar sig ibland den förståelse de tror sig behöva. Den kan verka både fantasifullt och ologisk. Men förståelsen är nödvändigtvis inte mindre sann för barnet. Se bara hur världen även uppfattas olika av vuxna.

I det jag kallar barndom tar testandet stor plats. Det handlar om att  undersöka världen genom att chansa och pröva sig fram. "Vad fungerar och vad händer om jag säger och gör så här?" Det är vid gränserna världens beskaffenhet blir tydlig, den form som uppenbarar sig där ger förståelsen vi behöver för att klara oss i världen.

Det sympatiska barnperspektivet är ett förhållningssätt som handlar om empati, att själv försöka sätta sig i barnets position innan man gör sin analys. Det är att utgå i från barnet som subjekt. Det syftar inte till att "tala om barnets bästa", ej heller försköna ­– eller för den delen, demonisera – barnet.

Detta är viktigt för mig därför att jag upplever att det alltför ofta talas om barn, utifrån förståelsen av dem som mindre värda än vuxna. Detta görs säkerligen inte med avsikt, men det blir en förståelse som utgår ifrån att barns åsikter och idéer inte kan bära sig själva. Vuxennormen har företräde och barnens utsagor måste således omtolkas så att de kan underordnas de vuxnas agenda. Det innebär att barn inte blir tagna på det allvar de förtjänar. Jag anser att vi bör lyssna utan att värdera.

Det är en sak att anpassa sig och försöka förhålla sig till barnens egen kultur på deras villkor. Det är något helt annat att förminska dem med bebisprat eller skratta åt deras lustiga ord eller uttal. Visst är det många gånger rart, det medger jag. Men hur vi talar om barn bidrar till en bild av barn som sedan påverkar hur vi agerar gentemot barn.

Barn har upplevt stora och små känslor, glädje och sorg. Men det kan vara svårt för oss vuxna att se hur barn upplever vissa saker. När vuxna bagatelliserar barns känslor är man inte särskilt sympatisk med barnets perspektiv. Däremot kan man som vuxen behöva stödja barnet, nyansera upplevelsen och erbjuda flera perspektiv.

Barns perspektiv & barnperspektiv - #86

Barns perspektiv   

"Det här ser jag!" 

Barns perspektiv kan bara barn ha. Barns perspektiv handlar om hur de ser på sin omvärld, och hur de reflekterar över och interagerar med den.

Hur kan vi vuxna nå och förstå deras egna perspektiv? Genom dialog och lyhördhet får vi mer kunskap.

Barnperspektiv 

"Jag ser dig!" 

Att ta hänsyn till barns egna perspektiv är att försöka  få en glimt av barnets egen värld. Att försöka få fatt på barnets syn på omvärlden. Det är att försöka se vad barnet ser och funderar över. Det kan vi till exempel göra genom att rent fysiskt befinna oss med barnet, sätta oss tillsammans med barnet och samtala med hen. Att anta ett barnperspektiv är att försöka sätta sig in i hur barn tänker och känner.

Att ha ett barnperspektiv brukar också betyda att ta hänsyn till "barns bästa". Men vem kan egentligen säga vad som är barns bästa? Vuxna har tolkningsföreträdet.

Att ha ett barnperspektiv innebär därför att vara ödmjuk inför att man som vuxen inte helt och fullt kan förstå barnet. Därför att vi inte längre är barn. Men vi kan försöka.

The art of being shy - #85

"Det är ju bara att göra det!", "Lägg av, skärp dig!" eller "Det vore bra om du pratade lite mer på lektionerna". Känner du igen kommentarerna? Hur jobbiga de var. De avslöjar en okunskap om blyghet.

Fast inget sa jag.

För det är en del av det svåra med blyghet, att man sällan vill erkänna att man är blyg. Det är knappast en egenskap som efterfrågas på arbetsmarknaden. I vissa fall kan man tolka blygheten som konflikträdsla. Eller att man så gärna vill göra rätt, men är mer rädd för att göra fel.

"Try not. Do or do not. There is no try." - Yoda.

Yodas visdom är inte särskilt klok för någon annan än en Jedi, eftersom prövandet är viktigt. Om vi bara kan göra saker om vi är säker på vår sak är hämmande. Vi är människor, och att kunna göra fel är viktigt. Men att ibland tillåta sig detta är mycket svårt. Både Sir Ken Robinson och Anne Bamford hävdar att det är nödvändigt att ta risker och våga chansa. Ur misstagen kan vi både lära oss något och vara kreativa. Men när blygheten slår till låser det tankarna och man begränsar sig själv. Att vara blyg är ibland att göra sig osynlig. Det är att hitta strategier för att inte synas eller höras.

Blyghet brukar inte sällan andvändas som ett karaktärsdrag. Att vara blyg är däremot ett tillstånd av obehag, som inte nödvändigtvis är permanent eller ens konstant. Det kan kännas som en bugg i huvudet som ger kroppsliga åkommor. Svettningar, nedfälld blick, rosiga kinder och ansträngd andhämtning. Orden uteblir eller tonas ut och försvinner innan de når någons öron: "Du måste tala högre!"

Om man inte förstår att det är blyghet, så kan tystnaden tolkas som arrogans. Det är en attityd vissa blyga personer använder sig av. Jag tycker att det är en mindre lyckad strategi för att undvika de komplicerade situationerna.

Trick som kan hjälpa en att våga är vänner och att hamna i rätt sammanhang. I den lilla gruppen, eller helst med en annan människa kan man ta igen år av tillbakadragen tystnad. Det kan vara svårt att riktigt förstå vad blyghet innebär för den som inte själv upplever sig som blyg.  Det innebär att alltför ofta önska superhjälteförmågan att göra sig osynlig. Eller att önska att man åtminstone hade grymma ninjaförmågor.

Som blyg bär man med sig en stress, därför att man har i beredskap att något jobbigt kan hända. Är man inte själv blyg är det antagligen mycket svårt att relatera till. Det är inte bara att skärpa sig – även om strategin stundom fungerar. Ibland gör man en vinst och blir starkare efteråt. Men det kan också upplevas som en förlust. Man blir helt slut och säger "aldrig igen" eftersom man såg hur de andra reagerade, man såg de nedlåtande blickarna. Och man vet aldrig i förväg hur situationen kommer att bli. I så fall skulle man ju ha kunnat slappnat av lite mer och veta när man skulle gör den där extra ansträngningen.

Att vara blyg är inte bara konsten att göra sig osynlig, utan även konsten att göra hela blygheten osynlig. Någon tycker kanske att det är klädsamt, gulligt eller rentav mystiskt. Men det stämmer sällan med självbilden.

I stora skolklasser tänker jag att de blyga barnen lätt försvinner. De kan mycket väl vara flitiga elever, men jag tror att de ständigt är på sin vakt. De vet till exempel att de borde tala mer på lektionerna.

Att vara blyg innebär inte att man är som alla andra blyga – men till alla som arbetar med barn:  

Behovet att vara social varierar mellan barn. Det handlar framförallt om vilken slags sociala behov man har. Men att vara blyg är inte samma sak som att vara asocial. Håll utkik och se om du kan skapa sammanhang där dessa individer, kan känna lite större tilltro till sina förmågor. Mitt bästa tips är att göra det exempelvis genom konsten. Det vill säga att dessa barn och elever får uttrycka sig estetiskt.

Om det finns möjlighet: ta med det blyga barnet och en av dess vänner på ett eget uppdrag. Låt dem få utrymme att umgås på egen hand. Den som är blyg vill gärna kommunicera med andra. Det är bara så svårt när andra blickar bränner, eller när upplevelsen är att andra öron letar fel på det man säger.   

Finns det något barnperspektiv i politiken? - #84

I år är det ett så kallat supervalår. På söndag är det val till EU,  och i september röstar vi i riksdagsvalet. Det finns många aspekter att ta hänsyn till när man lägger sin röst.  Men hur är det egentligen med politikernas barnperspektiv? Och hur mycket tar du själv hänsyn till barns och ungas villkor, då du röstar? Och får ens ett uns av barnens egna perspektiv plats i politiken?

Ingen politisk teori är tillfredsställande om den inte är applicerbar på såväl barn som män och kvinnor

Bertrand Russel, brittisk filosof 

Tankar om autism - #83

Vad har du för relation till autism?

Har du varit med om det där ögonblicket där du blir sedd av ett barn med autism? En blick, och du blickar in i en annan värld. Allt stannar. Det sker inget flaxande med armar, inget vickande på någon liten pryl, inga ljud. Jag menar inte bara att du blir betraktad, utan att något öppnas, om än bara på glänt och för ett kort ögonblick. Ett ögonblick när människan bakom diagnosen stannar upp och liksom ser på dig med skärpa. Man går ifrån att ha varit den som iakttar, till att bli den som blir sedd.

Autism är inte bara en diagnos, utan som ni säkert vet ett helt spektra. Precis som alla barn är olika, så har många barn mycket gemensamt. Och om vi har mött ett barn med autism, så har vi ändå en viss beredskap när vi möter ett annat barn med samma diagnos.

Arbetet med autistiska barn innebär som regel att pedagogen måste vara flexibel, därför att det många gånger är svårt för ett autistiskt barn att vara flexibelt. De flesta barn med autism är intryckskänsliga, det är därför viktigt att ta hänsyn till. Förändringar kan till och med vara plågsamma.

"Det är som att ha tretton TV apparater på samtidigt, men ingen fjärrkontroll!", berättade någon på ett föredrag jag var på för en tid sedan (jag minns tyvärr inte vem). Men det ger en talade bild.

Miljön och de relationerna som omgärdar barnen är därför med fördel genomtänkta och begränsade. Man arbetar metodiskt och bygger upp strukturer kring barnet. Inte sällan blir arbetet en-till-en.  Det vill säga att en pedagog stöttar ett barn. Att göra det tydligt, enkelt och grundläggande är nödvändigt för att kunna utföra arbetet utifrån den kapacitet barnet har att hålla fokus på uppgiften. Många gånger är den sociala träningen den viktigaste träningen. För det kan vara svårt – till och med mycket svårt – med relationer. Bara en blick kan vara krävande.

Det är svårt just med dessa blickar. Vi "ännu-utan-en-diagnos" ser på varandra och kan snabbt förmedla massa information. Alla autistiska barn är inte lika, men många undviker direkt ögonkontakt, blundar, vänder sig bort, vänder sig inåt.

Rutiner är viktigt, överraskningar ogillas starkt. För det mesta. Jag vill däremot hävda att en av de mer spännande pedagogiska utmaningarna är att så småningom bryta rutinerna, att försiktigt vidga barnets horisont. Utmana barnet att våga lite mer och lära sig något nytt. Rutiner är bra, men har egentligen inget egenvärde. Det bör hellre betraktas som ett verktyg, användbart för ett visst jobb. Att låsa sig vid rutiner kan ha en hämmande effekt. För det gäller inte bara att skapa en trygg miljö, det handlar också om att ge något mer. Vad syftar hela verksamheten till? Varför har vi vissa rutiner?

Det kan vara av bekvämlighet: "så har vi alltid gjort", eller "det är det som fungerade bäst". Vad har vi vunnit och vad mer kan vi vinna om vi utmanar gränserna? Är vi så flexibla – eller bör jag hellre skriva kreativa – som vi behöver vara?

Med en relation till autism får man lite perspektiv på livets stora frågor. Det lärde jag mig idag, när jag blev sedd.

Interkulturellt förhållningssätt - #82

Förskolan är en social arena, som möjliggör möten mellan människor. Där sker ett stort antal möten varje dag mellan människor med olika bakgrund och olika livssituation.Vi som arbetar i förskolan måste se de möjligheter som finns i att vi är olika och låta det berika tillvaron. Vi måste därför ha ett interkulturellt förhållningssätt, och utgå ifrån att alla människor har sin egen, unika hemkultur. Interkulturalitet syftar just till att olika kulturer möts.

Bild: Stina Wirsén

Förskolan ska uppmuntra och stärka barnens medkänsla och inlevelse i  andra människors situation. Verksamheten ska präglas av omsorg om individens välbefinnande och utveckling. Verksamheten ska syfta till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas, liksom öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt.

Ur Läroplan för förskolan 1998/2010

 

 

VLMF? - #81

  "Jo, Råtta, det var en ...annan sak jag tänkte fråga om" sa Röden och såg sig ängsligt omkring.

   "Skulle du kunna ... vet du möjligen vad ... vad VLMF betyder?"

Bisamråttan stannade upp. Han var en klok och tänkande råtta. Nu strök han fundersamt tassen över pälsmössan, medan han stirrade ut över Svarta havet.

    "VEMS LILLA MÖSSA FLYGER", sa han efter en stund.

    "Nej, det måste vara nåt sorgligare", sa Röden.

Bisamråttan tänkte igen.

     "VART LÄNGTAR MIN FOT..."

I samma stund började han snyfta högt och for på ändan ner i hålet. Så känslig var han, Bisamråttan."

(ur Vems lilla mössa flyger, Barbro Lindgren/Eva Eriksson, 1987, s. 36)

När vi kommunicerar. När vi associerar. När vi tänker tillsammans. När vi lyssnar, försöker förstå, hjälper varandra att komma vidare, ser varandra som resurser. Då är vi i  processer. Processer som är nödvändiga för att utveckla och  lära. Vi som deltar i processen påverkas på olika sätt. Men alla delar är nödvändiga för att våra förståelsehorisonter ska vidgas. 

VLMF? 

"VAD LEVER MAN FÖR?" 

Frågar du mig, så är det just detta: att få möta andra människor, och ständigt vidga sin förståelsehorisont.