Allt måste höra ihop

-          Bubblor!
-          Många bubblor!

Det är mörkt i rummet, förutom ljuset som strömmar från projektorn. På duken projiceras cirklar – eller bubblor – som rör sig samtidigt som det hörs ljud. Barnen som är närvarande i rummet riktar sin uppmärksamhet mot det som rör sig på duken. De går närmare. Känner på den. Befinner sig själva i bilden på sätt och vis. Jag upplever en nyfikenhet hos de ett- och tvååriga barnen kring det som sker. Någon går bakom duken och undersöker hur det ser ut och känns.

Kanske kopplar någon av dem samman formen och rörelserna med de såpbubblor som de blåste någon dag innan, ute på gården? Det vet jag inte. Men jag kan tro det, eftersom några av dem sätter ord på det de ser. Det jag vet är att barnen har varit med om upplevelser som på ett sätt hör ihop, fast de är så olika i sitt uttryck.

Så tänker jag att det måste vara med allt det vi gör i förskolan. Det måste höra ihop. Det måste finnas ett flöde, där barnen får sätta agendan för hur vi går vidare. Det måste vara ett samspel mellan barnens intryck och uttryck och de vuxnas förmåga att utmana barnen på nya sätt – eller erbjuda mer av samma om det är vad barnen vill.  Olika miljöers innehåll och möjligheter ger tillsammans med pedagogens didaktiska förmåga inspel till barns lek och lärande.

Tid är en viktig aspekt. Att våga hålla sig kvar i något ger ofta mer än att rusa vidare (även om det också har sin poäng ibland). Det ger barnen tid att uttrycka det de upplever, och det ger pedagogen tid att se barnen och lyssna på dem.

Att som pedagog förhålla sig genuint nyfiken och undrande kring det som barnen uttrycker är en förutsättning.

Kroppens presens - närvaron

Sol och varma vindar har värmt sjöar och hav och bjuder in sommarlediga till bad flera gånger om dagen. Några kastar en boll mellan varandra, andra plaskar i vattnet. Det kanske inte sägs så mycket, men de flesta verkar ändå trivas, oavsett ålder. Kanske är det lättare för en del att umgås med sina barn om aktiviteten är fysisk och ordlös?
Mellan tanken och kroppen ligger ett gränsland där orden härskar. Med hjälp av orden, de verbala eller uttryckta i textform, förskjuts verkligheten. Orden sätter perspektiv på tillvaron genom att tala om det som händer, har hänt eller kommer att hända. Kroppen har bara ett nu i det omedelbara rummet.

Var vi än går tar vi huvud och kropp med oss. Men om än huvudet känns tomt och munnen är tyst så har kroppen alltid ett uttryck. Hållning, miner och armar som rör sig kan skvallra om vad kroppen känner eller vill förmedla. Det är förstås även så att tystnaden kan vara talande – närmast öronbedövande – eftersom förväntningar på ordens betydenhet inte sällan är enorm. Vi lever i en värld där orden är kopplade till makt. Det är genom orden vi visar vår kunskap.

Utifrån denna bakgrund är det självklart att vi fäster stor vikt vid barns språkliga utveckling.  Att barn får lära sig att läsa och skriva är något vi ser som avgörande för hur väl de kommer att klara sig i framtiden. Det är förstås viktigt då vi skapat oss en värld där text har en oerhört betydande och central position. De märks inte minst  i tidningar, i böcker och i sociala medier, vilka helt och hållet saknar kroppsspråk. Man kan dock fråga sig om inte smajlis och emojis (så kallade emotikoner) möjligen försöker kompromissa för brist på kroppsspråk?  

Vid en direkt kommunikation har kroppen en särskild position i att föra fram ett budskap. Tänk dig till exempel att någon berättar med ord hur trevligt hen hade i helgen, men att hen samtidigt skakar på huvudet. Huvudet är en del av kroppen och huvudet styr kroppen. Det är hjärnans funktion att kontrollera musklerna – många av dem utan att vi är medvetna om det.

Du har säkert hört att "kroppen är svag och att därför måste anden (det vill säga viljan) vara stark... Eller att "det man inte har i huvudet får man ha benen". De dualistiska förställningen om intellektet och kroppen skapar en onödig polarisering. Vi är kroppsliga, sinnliga varelser oavsett den mentala kapaciteten. Visst vi kan skoja och säga att kroppen är hårdvaran och för att kompensera dess brister och drifter måste vi uppgradera vår mjukvara. vilket innebär att vi skaffar oss kunskaper. 

Jag tror att vi generellt blir allt sämre på att läsa av kroppens signaler, som om att vi vill forcera ordens makt över kroppen. Och visst, det är klart att viljan kan formuleras i ord och ge kraft åt kroppen. Men hur mycket stress kan vi utsätta en kropp för? Vilka förväntningar är rimliga? Hur länge måste man vara stilla när man går i skolan? Kommer ordning och reda att innebära självkontroll över kroppar som inte bara vill, utan behöver röra sig? Finns det inte några problem med att se oss som civiliserade och höja vår kultur över naturen? Jag menar att vi alienerar oss från naturen och de "drifter" vi föds med. Med det sagt vill jag vara tydlig med att jag inte menar att vi ska följa kroppens alla impulser. Vi är ändå sociala varelser som behöver fungera tillsammans med andra individer.

Det jag vill formulera som kroppens presens är inte motsatsen till vad kroppen kan säga i ord. Kroppar kan skriva, tala och teckna med teckenspråk. Kroppens presens är en dimension av vår kommunikation sinsemellan. Det är extra viktigt att vara uppmärksam på denna fysiska aspekt av vårt sätt att förmedla oss hos yngre barn för att de ännu inte har lärt sig ordens komplexitet. Kroppen har alldeles egen intelligens: Den tänker praktiskt genom aktioner. Den har en egen typ av pragmatik. Den lär sig genom att pröva, träna och upprepa. Den förhåller sig till rummet och nuet. Den balanserar, klättrar och hoppar. Den bygger upp och river ner stort och smått i rummet. Det kan handla om små sublima rörelser, ögonbryn som höjs, eller stora yviga gester. Som jag ser det bör kroppens uttryck erkännas för dess egen skull. Kroppens eget språk har inte någon grammatik i den intellektuella mening som det ordbaserade språket har, så det är lätt att underställa kroppsspråket de verbala och inte minst de skrivna uttrycken.

Kroppen uttrycker sig i nuet. Se hur barnen leker i vattnet, springer på stranden och jagar varandra på ängarna. Signaler som ges i ögonkast vittnar om samförstånd. En hand på axeln förmedlar samhörighet. Eller var det möjligen en nedlåtande klapp? En knuff i magen av en busig lillebror kan vara starten på en konflikt. Men det kan också vara en jargong mellan syskon – som inga andra än syskonen riktigt förstår.

Den fysiska och kroppsliga utvecklingen korrelerar med den intellektuella. Men det har olika uttryck. En del barn blir mer fysiska i sina uttryck, andra blir mer intellektuella. Några hjular fram, hoppar, klättrar, verkar oförsiktiga och utmanar föräldrars tålamod, medan andra funderar högt och tycker och frågar till dess föräldrarna får skavsår i öronen. Men vi måste förstå att barn är olika och att de uttrycker sig olika. Det är oerhört viktigt att vi inte polarisera barnens uttryck. Se de inte som två olika typer av utryck. Alla varianter finns. Det ena utesluter inte det andra. En del är mer av det ena eller det andra. Men ingen är bara det ena eller det andra.

Jag menar nu att vi vuxna lätt glömmer bort att barn ofta är mer kroppsliga eller sinnliga än oss vuxna. Det medför att vi ofta läser in symbolik sett genom ett vuxenfilter när vi vill förstå barn. I synnerhet när det handlar om små barn.

Inspireras av barnen och finn nuet, känn närvaron. Livet är det som sker nu.

Barn och livsfrågor - #96

– Finns tandfén? Min kompis Pelle sa att det är föräldrarna som lägger pengar i vattenglaset
– Vad tror du? 
– Jag vet inte. Men jag vill tro att tandfén finns.

Frågor som vi funderar på som vi inte vet svaret på, som kanske inte har något svar, eller som iallafall inte lätt låter sig besvaras, kan kallas för livsfrågor. Öppna, filosofiska frågor som kanske tangerar det andliga. Eller existentiella frågor.

Livsfrågor kan inte besvaras med hänvisning till fakta. Men det betyder inte att de inte kan besvaras överhuvudtaget. Det är vår övertro på vetenskapen som fått oss att anse att det som inte kan fastställas med forskning är vare sig vetbart eller värt att veta. I själva verkat är vi tvungna att svara på de existentiella livsfrågorna, vare sig vi vill eller inte.   Vi svarar på dem genom vårt sätt att handla och leva.

(Bo Dahlin, "Om undran inför livet - barn och livsfrågor i ett mångkulturellt samhälle" 2004)

Forskning och vetenskap är viktigt. Men allt går inte att förklara. Och vissa saker kanske inte ska förklaras. Såsom "tandfén". För ibland kan det vara skönt att inte veta. Det kan finnas poänger med att få vila i att allt inte är förklarat.

Jag tänker att det handlar om att få prova sig fram kring vad man tycker och tänker. Både som barn och som vuxen. Därför tänker jag att barns filosoferande kring olika livsfrågor har mycket gemensamt med leken. I leken och i fantasin kan man prova sina tankar.

"Make good art..." - #94

En författare som har otroligt många kvaliteter är den brittiske författaren Neil Gaiman. Han ger uttryck för att vara en mycket allmänbildad man. I sina böcker väver han in historia, religion, samhällsfrågor … samtidigt som de är fulla av mytiska inslag, monster och magi. Det rör sig om en författare som skickligt skapar kreativa hybrider mellan dessa urgamla myter och moderna fenomen. I American gods finner man till exempel en TV-gud. 

Man frestas att kalla Gaimans verk för fantasy. Men den beteckningen blir lite missledande. Större delen av hans litteratur bör hellre ses som så kallad urban fantasy. Denna genre innebär att berättelserna har sin bas i den verkliga värld vi själva lever i. Men alldeles nära...närmare än man kan tro... öppnar sig hemliga och fantastiska världar, där märkliga personligheter och underbara ting lurar i dunkla vrår.

 Gaiman är inte vilken sagoberättare som helst. Hans texter går inte lätt att kategorisera. Han väver intrikata berättelser som överlappar varandra. En ny berättelse kan dyka upp inne i en annan.

Han skriver för både vuxna och barn och har ett fantastiskt tilltal till båda målgrupperna. Inga vattentäta skott finns emellan dem – han skriver för alla människor – för dem som vill läsa hans historier.  När Gaiman var gäst hos Jessica Gedin i SVTs litterära magasin Babel (1 juni 2014), fick han frågan om vad som är den största skillnaden mellan att skriva för vuxna och barn. Han svarade att den största skillnaden är att han kan behålla de tråkiga delarna då han skriver för vuxna. Se inslaget med Neil Gaiman i Babel här.

En av de första böckerna av Neil Gaiman som jag läste, är boken Stjärnstoft, eller Stardust, som den heter i original.Stjärnstoft handlar om pojken Tristan, som bestämmer sig för att hämta en fallen stjärna till flickan han är förälskad i. Stjärnan tänker han hämta i Älvalandet, dit han bara kan gå under en kort period varje år. I Älvalandet inser han att Stjärnan har formen av en flicka – Yvain. Stjärnan vill alls inte följa med Tristan till staden Wall, där han kommer ifrån. Istället upplever Tristan och stjärnan Yvain många magiska äventyr i Älvalandet.

Till en början var ljuset på himlen inte större än månen, men sedan tycktes det större, oändligt större, och hela dungen darrade och skalv och allt levande höll andan och eldflugorna brann starkar än de någonsin brunnit förr, var och en övertygad om att detta äntligen var kärlek, men till ingen nytta…

Och sedan…

Det hördes ett brak, skarpt som ett skott, och ljuset som hade fyllt dungen var borta.

Eller nästan borta. En dunkel glöd pulserade ur hasselsnårets mitt, som om  ett litet moln av stjärnor glimmade där.

Så hördes en röst, en hög, klar kvinnoröst som sade ”Aj” och sedan, mycket lågt, sade den ”JÄVLAR” och sade den ”Aj” en gång till.

Och sedan sade den ingenting alls, och tystnad rådde i gläntan

Ur Stjärnstoft, Neil Gaiman (B. Wahlströms bokförlag 2000, s.68)

Stjärnstoft är också filmatiserad. Personligen tycker jag mycket om den. (Men läs gärna boken först!)

Titeln på blogginlägget: "Make good art", är ett citat av Neil Gaiman, hämtat från ett tal vid University of arts.

Life is sometimes hard. Things go wrong, in life and in love and in business and in friendship and in health and in all the other ways that life can go wrong. And when things get tough, this is what you should do.

Make good art.

Du  kan höra hela talet, eller läsa en transkription här

Bland pinnar och kryp på förskolegården - #74

Jag har den stora förmånen att arbeta på en förskola med en stor och variationsrik gård. Gården (som egentligen är tre gårdar) sträcker  sig runt hela förskolan Där finns klassiska lekparksytor med gungor, rutschkanor och sandlådor. Men framför allt är en stor del en naturlig, naturrik gård. Det finns äppelträd, körsbärsträd, syrener och buskar av olika slag. Det finns också ytor med skogsliknande karaktär: blåbärsris, enar, björkar, tallar och lönnar. Gården är kuperad, och det finns gott om möjligheter att klättra och hoppa.

Att ha den närhet till naturen som vi har på min förskola, är en fantastisk resurs för barnens lek och lärande. Naturen själv erbjuder rika möjligheter till upplevelser och upptäckter. Inte minst nu, när det är så tydligt att årstiden förändrar naturens utseende. Barnen utforskar gårdens möjligheter på ett mycket konkret sätt: de plockar löv, känner på dem, samlar dem i hinkar, de hittar sniglar, myror och humlor som de räds för eller fascineras av, de plockar blommor och benämner dess färger, de känner hur solens strålar värmer dem och att de behöver ta av sig en tröja, de gömmer sig i snåren, de samlar regnvatten i hinkar, de bär omkring på pinnar... Att få möjlighet att delta i samtal om allt detta lärande som pågår och dela barnens tankar, det är ett privilegium.

För alla borde ha ett land

av jord och sand och stenar,

små kottar på sin egen strand,

du vet nog hur jag menar

(Barbro Lindgren/Jojje Wadenius)

Ord som valuta - #63

 Ord står emot ord. Eller står ord mot handling? Jag har börjat undra hur den negativa mediebilden av dagens elever påverkar barnen själva? Jag tänker på hur ungas läs- och skrivförmåga utmålas som alltmer usla. Det är knappast kul att vara elev med den mediebilden.

Vårt språk är en konstruktion - en uppfinning. Visserligen är det en av de bästa uppfinningarna, men likväl är det något vi har skapat. Språk är fantastiskt, därför att det är i ständig utveckling, det är något organiskt och levande. Språk är således något vi lär oss. Viljan att kommunicera är däremot en medfödd drift.

Jag funderar om ord är en social valuta. Vi värderar vårt språk - det talade och framför allt det skrivna språket - väldigt högt. Det är påtagligt om man tänker på all kommunikation i exempelvis sociala medier. Lägg därtill informationsflödet i TV, tidningar och reklam. Vi är konstant omringade av text. Vårt samhälle är nerlusat av texter som skriker, vrålar, gastar och slåss om vår uppmärksamhet. Så även om något inte är ristat i sten, så vill vi gärna ha det svart på vitt. När något är satt på pränt har orden en särskild tyngd.

Det gäller alltså att kunna avkoda och behärska text. Vi talar om vikten av att kommunicera i vårt informationssamhälle. Många arbetar med detta skrivande. Ord har en slags magisk kraft. Dels genom att vara poetiskt behagliga, dels genom sin kraft att kunna benämna ting, tankar och känslor. 

De som inte kan uttrycka sig i text blir lätt betraktade som lite korkade. Kanske rentav riskerar ett utanförskap. Det som sker är att ord, text och tal kan verka exkluderande om man själv inte kan uttrycka sig. Det behöver däremot inte betyda att man inte förstår.

Jag tänker på barnen, som håller på att utveckla sin verbala förmåga. Som ännu inte har ett skriftspråk till sitt förfogande. Barns förståelse för orden kan verka begränsad. Vi bekräftar våra barn genom språket: "Hen har ett rik ordförråd" eller "Vi måste träna på hens uttal".

Och så alla larmrapporter om elevers försämrade läs och skrivförmåga.

Jag vill på inget vis ringakta textens och ordens betydelse. Jag vill inte heller förminska vikten av att vill lära våra barn läsa och skriva. Det jag vill sätta fingret på är att vi som sociala varelser förlorar något mycket mer grundläggande än ord, om vi inte ser kommunikation ur ett estetiskt perspektiv.

Vi är alla estetiska varelser. Text handlar inte bara om orden och dess innebörder, eller val av typsnitt. Det blir ibland tomma ord och texter som kränker, fördummar och missförstås. Liksom lögner blir till sanningar om de upprepas, så missbrukas språket. Det kan vara reklamtexter, mäklarjargong eller nyhetsförmedling som urholkar och försvagar språket. Detta är delvis en del av den organiska processen i språkets utveckling, delvis skadar det trovärdighet. Det blir floskler och nonsens, skämt som sårar och vissa ord upplevs som ett skoskav som värker vid varje steg du tar. 

Däremot har vi andra sätt att förmedla oss, genom estetiska uttryck. Vissa gillar att måla, spela instrument eller ägna sig åt pantomim, för att nämna några olika klassiska konstarter. Lägg därtill kroppsspråk och blickar. Hur vi rör oss i rummet kan också bli till tecken. Med osynligt bläck skriver vi vår rastlöshet eller visar vår reservation.

Till er alla som tillbringar tid med barn: uppmärksamma alla de sätt barn kommunicerar. Låt er inte luras, deras intellektuella kapacitet är inte begränsad bara för att de saknar ord att uttrycka sig. Se hur de finner andra sätt, inte minst hur de vågar och prövar. Hur de visar med hela sin gestalt. Men sluta inte tala med era barn för det. Fler språk berikar.

Den bästa dagen - #53

Idag fick jag frågan om hur en ideal arbetsdag för mig skulle se ut. Vilka tankar skulle jag vilja tänka när jag lämnar mitt jobb för dagen?

När livet är som bäst tänker jag att det finns  plats för sinnlighet. Upplevelser. Upptäckter. Tillsammans med andra och på egen hand. Få vara del av något större. Intryck och uttryck. Känslor.

Jag vill att barnens dagar på förskolan ska vara fyllda av just detta.

Jag tror att vi når dit ibland. Men ganska ofta tror jag att vi styrs för mycket av annat. Tider. Organisation. Gamla föreställningar om vad vi borde göra. Kanske egen oförmåga att tänka större?

Det är en utmaning för oss på förskolan.  Men inte omöjligt. Låt oss ge alla barn möjligheten. Varje dag.

 

Läsa, lyssna, växa! - #51

I ett halvår eller så har mitt barn valt att höra olika Bamsetidningar kväll efter kväll. Jag har därför funderat över mitt barns val av läsning. Inte för att Bamse är dålig. Nej, det finns många förtjänster i tidningens innehåll. Serierna berör ofta ämnen som kan vara intressanta och bra att tänka kring eller prata om. Men läsningen har blivit lite enahanda i mitt tycke. Jag hade dock inte behövt vara fundersam. När jag pratade med förskolläraren på mitt barns förskola berättade hen att mitt barn gärna och ofta läser och lyssnar på olika typer av böcker där. Förskola och hem kompletterade varandra.

Häromdagen valde barnet äntligen att höra några böcker även hemma. Möjligheten att välja böcker byggde på att vi har tillgång till dem. Vi går gärna till biblioteket. Vi är ett läsande hem.

Jag funderar en del kring barns läsande generellt. Särskilt aktuellt är det efter rapporter om att läsningen bland barn och unga minskar. Jag tänker på de barn som inte har tillgång till böcker. Barn som kommer från hem där det inte finns någon lästradition. Där har förskolan verkligen ett kompletterande uppdrag: att ge dessa barn möjligheter att möta litteratur av olika slag. Det är viktigt inte minst ur ett demokratiskt och kulturellt perspektiv.

Vi människor har ett behov av berättelser. Detta behov kan tillgodoses på många olika sätt: genom läsning, filmer, teveserier, tevespel, samtal etcetera. Många tycker om att göra allt detta. Andra föredrar kanske något särskilt sätt att tillgodogöra sig berättelser. Idag är gränserna mellan dessa medier heller inte särskilt tydliga. Man kan läsa e-böcker på lärplattor, spela tevespel som bygger på en bok eller film och så vidare.

Vad är det som är bra med att läsa? Jag tänker att vi kan sätta oss in i andra människors sätt att tycka och tänka. Vi kan fundera över det vi läser ur det egna perspektivet och applicera berättelserna  på våra egna liv. Vi kan på så sätt förstå oss själva och andra på ett djupare plan.

Bilden har jag lånat här

Jag tänker att det finns olika sätt att tänka då man väljer böcker till den pedagogiska verksamheten:  Vad är barnen intresserade av? Hur kan man fördjupa detta intresse genom litteraturen? Man kan också föra in nytt stoff med hjälp av litteraturen, om man vill ha en igångsättare och se vad barnen kan om ett visst ämne, eller få en inblick i vad de är intresserade av. Det är inte viktigt att innehållet alltid lär barnen något (se Mikaels tidigare inlägg om den pedagogiska diskursen). Men det är viktigt att göra ett medvetet val.

Om man som pedagog tycker att det är svårt att hitta rätt böcker, så är biblioteket en otroligt fin resurs att ta hjälp av. På nätet finns en bra tjänst som heter Bibblan svarar, där man kan få hjälp att hitta det man söker. Bibblan svarar finns även på Twitter. På Barnkanalen går just nu ett program som heter Lässugen vars syfte är att inspirera till högläsning, och få barn och vuxna att upptäcka glädjen med att läsa tillsammans.

 Att läsa är språkutvecklande, utvecklande för tänkandet, det kan ge oss kunskap, det kan ge stoff till lek och samtal. Det kan vara något vi gör enskilt, och det kan vara något vi gör tillsammans. Det kan också vara något vi först gör enskilt, och sedan tillsammans, genom exempelvis boksamtal.  

Läsning ger positiv påverkan på många plan. Men bokläsningens allra viktigaste uppgift är: Att ge oss människor upplevelser!

Läs gärna: Agneta Edwards - Bilderbokens mångfald och möjligheter; Ingrid Nettervik - I barnbokens värld, Lena Kåreland - Barnboken i samhället; Lena Kjersén Edman - Barn- och ungdomsböcker genom tiderna

Att tänka nytt - #47

Vi är inne i uppstarten av ett förändringsarbete kring innemiljön på min arbetsplats. Det finns så fantastiskt många aspekter att ta hänsyn till innan man överhuvudtaget kommer till någon form av praktiskt arbete.

Sinnlighet. Kreativitet. Valmöjligheter.
Miljön måste vara praktisk. Och säker.

Det måste förstås också finnas möjlighet för barnen att vara delaktiga i utformandet av miljön, både
direkt och indirekt. Miljön måste vara föränderlig. Helst med ganska enkla medel.

Förskolan är styrd av en mängd föreställningar och normer. Vad händer om vi tänker i nya banor och utmanar de gamla sätten att tänka om förskolans utformning?  Vad är det vi ska behålla och var ska vi tänka nytt?

 

Det kulturella, estetiska och politiska barnet - #46

Barn kan beskrivas på många olika sätt: alltifrån små vildar till kompetenta individer. Jag vill hävda att barn, liksom vuxna, är kulturella, estetiska och politiska varelser.

Ingen kan vara icke-kulturell. Men frågan är på vilket sätt en är kulturell. Med kulturell menar jag här utifrån en antropologisk aspekt. Varje barn är ju fött någonstans och någon gång. Det innebär som regel att hen redan från början får en nationell tillhörighet, ett eller flera språk och en rad andra typiska traditioner knutna till barnets härkomst.

Därtill kan ett barn aldrig i sin fysiska uppenbarelse göra sig fri från sin hudfärg, sitt kön eller sin klass.

Barn är också estetiska varelser. Ordet estetisk ger för många troligen associationer till konst.

Lika mycket som jag gillar idén som presenteras på bilden här ovan, så finner jag den på sätt och viss bedräglig. Den vuxne är normen, och utifrån denna förminskas både barnet och konstnären – de som inte är allvarliga eller ansvarsfulla. Som vuxen har man lämnat barndom och "konstnärskapet" bakom sig.

När jag beskriver barn som estetiska menar jag att de är sinnliga. Kanske kan man rentav säga att barn är mer naturligt sinnliga än vuxna, då de i högre grad använder kroppen mer spontant. De har ofta ett rikare kroppsspråk och uttrycker sig med ett bredare register. "De är mindre subtila", kanske någon skulle kontra med.

Särskilt yngre barn visar inte sällan att de har ett behov av att uttrycka sig. Lägg därtill förmågan att ta intryck. Vi talar gärna om hur lätt barn har för att lära, eller hur de lägger märke till små detaljer. Ett sår kan aldrig bli så litet, närmast osynligt, att barn inte ser det.

Barn frågar med händerna, och tänker med fötterna. Vuxna vill ofta tänka tyst och stilla innan de handlar, och är mer reserverade i sitt rörelsemönster än vad barn är.

Vad innebär det då att barn är politiska varelser? När man talar om politik är det omöjligt att inte tänka på makt och maktförhållanden. Barn har som regel mycket lite makt. Hur mycket de än får lära sig om demokratiska världen har de ytterst lite att säga till om, ens om frågor som rör dem direkt.

Barn lyder under lagen och har skyldigheter och rättigheter, liksom alla samhällsmedborgare. Fast rättigheterna står inte i proportion till deras skyldigheter. De blir först myndiga vid 18 års ålder, och upphör därmed att definieras som barn enligt barnrättskonventionen. Men de är straffskyldiga från 15 årsåldern. De har skolplikt och väljer inte att gå i förskola, det är beslut som tagits av vuxna. Att få möjlighet att påverka samhället får barnen först genom sin rösträtt.

Barn har dock större politisk medvetenhet än vad vi vuxna kanske vill tillskriva dem. Främst för att de sällan använder samma termer som oss vuxna. Men det finns gott om exempel på barn som engagerar sig politiskt: skolungdomar protesterar mot att SD besöker deras skola, barn i åk 3 ordnar disco för lågstadiet för att samla in pengar till barnen i Syrien, med mera.

Det visar på engagemang. De vill vara involverade och göra skillnad. De skapar förståelse om världen utifrån sina erfarenheter, vilket inkluderar det som vuxna delar med sig i form av nyheter och fakta.

Även om barn i förskoleåldern sällan gör avancerade konsekvensanalyser så betyder inte det att de är utan framtidsdrömmar och idéer om hur världen är beskaffad. Barns politiska okunskap grundar sig troligen i att vuxna ser barn som sårbara, och tror att politik är ett olämpligt ämne.

Jag ska inte gå så långt som att hävda att varje barn som trotsar gör det utifrån en politisk agenda. Däremot så är barnet en politisk varelse. Utifrån att varje barn är en kulturell varelse, är hen också politisk. Dennes kön, läggning, hud och klass är politiskt laddat. Det är därför också viktigt att låta barn få uttrycka sig i en demokrati. Så oavsett barnets förmåga att uttrycka sig kulturellt, estetiskt eller politiskt så har hen rätten att uttrycka sig. Barns uttryck har kanske inte främst en politisk intention, men rätten att få uttrycka sig är politisk.

Avfärda inte barn på grund av deras ålder och därmed underförstådda mognad. Barn blir respektfulla och demokratiska om de med möts med respekt och blir involverade i beslut som rör dem.

Lärandets rumsliga aspekter - #24

I dagar som dessa, när utspelen inom utbildningspolitiken mest handlar om det mätbara värdena, är det lätt att undra var helhetstänket har tagit vägen. Lärande är komplext – det är många delar som påverkar barns och elevers lärande.

Ett exempel på detta är lärmiljön, vilken har stor betydelse för lärande. Lärmiljön signalerar vilka aktiviteter och vilket lärande som är möjligt. Rum bär på en mängd förväntningar. Dess utformning påverkar vilken stämning som sätts när människor befinner sig i rummet, och det påverkar relationer och samspel. Miljön är del av värdegrunden. Vi måste därför reflektera över hur tillgänglig miljön är för barnen. Vi måste också fundera över hur den signalerar vilket värde som sätts på dem som vistas där.

Miljö är nämligen inget neutralt. I miljöer finns kunskaper, värderingar,  känslor, förväntningar, livsmönster och artefakter inbäddade

/Leif Strandberg, Vygotskij i praktiken (2006)

Lärandet är förstås inte knutet till ett klassrum, eller en specifik avdelning på en förskola. Lär oss gör vi på många skilda ställen: utomhus, i hemmet, på en utflykt ... Men det krävs att miljön väcker lust att lära.

Livs-viktiga berättelser - #22

Vi har behov av berättelser. Vi har behov av att berätta historier för varandra. Berättelserna kan handla om om oss själva och våra erfarenheter, eller vara berättelser om andra personer. Många av oss har också behov av att höra eller läsa påhittade historier.  

Men vad är det i berättelserna som är så viktigt för oss? Berättelser får oss att reflektera över våra liv. Vi känner igen oss och ser likheter med våra egna tankar och värderingar. Eller tvärtom: innehållet i  berättelsen skiljer sig totalt från det vi själva är vana vid.  Berättelser kan ge oss nya perspektiv. Berättelser ger oss också möjligheter att prova känslor. Vissa berättelser får oss att skratta, andra  får oss att gråta. Vissa får oss att fundera. Vissa släpper vi med detsamma.  

Det finns en social och bekräftande aspekt då vi delar med oss av våra berättelser. Vi delar med oss av vår tid och uppmärksamhet till varandra. Berättelser ger oss möjligheter till samtal, reflektion och fördjupning. Berättelser hjälper oss att förstå och tolka världen.

Berättelser är viktigt för alla, oavsett ålder. När det gäller barn kan det också läggas till en språkutvecklande aspekt. Ett barn som blir lyssnat på när hen berättar något, får bekräftelse och vågar tala. Barnet får också möta mängder av ord, vilket kan verka språkutvecklande och lägga en grund för barnet att tillgodogöra sig det skrivna ordet.

Man brukar säga att "varje människa är en berättelse" . Det är förstås upp till var och en hur man vill formulera sin egen. Men andra människor är intresserade av det du har att berätta!

Vägen hem - #3

Varför tar det så lång tid att få hem sina barn från skolan eller förskolan? Svaret är att man som regel bara har två vägar att välja mellan. Den ena är vägen hem. Den andra är vägen förbi affären, och sedan hem.

Barnen å andra sidan, har betydligt fler alternativ. Om  man har, två barn så har man tre olika riktningar att hålla ordning på, och tre olika hastigheter att samordna.

Vilka vägar går barnen då? Den snabba, den långsamma eller den äventyrliga? Väljer de hinderbanan eller stigen, kantad av tusen frågor? Väljer de den gnälliga, övertrötta eller den hemliga och fundersamma vägen?

De tar omvägen förbi stjärnorna. De går genom alla pölar. Och varje sten är ett berg att bestiga. Ett barn springer, krälar hoppar och går baklänges, och man kan bara hoppas att de rör sig i ungefärlig riktning mot hemmet.

Om du orkar ge det lite tid och tillsammans med barnen försöker benämna vägarna, så kanske du kan komma överens med barnet hur färden ska gå.  Jag prövade att fråga mitt barn. Vi kom gemensamt fram till att de olika vägarna hade olika färger och hen var såklart experten. Därefter kunde jag exempelvis föreslå att vi kunde ta den blå vägen, som var hyfsat snabb och i min mening rätt riktning.

Barnasinnet – vingliga tankar

”Nu går hon. HOPP HOPP HOPP” (Ur Dollans dagis av Barbro Lindgren & Eva Eriksson)

Trotsigt står barnet mitt på gungbrädan, hoppar från gungan, balanserar på muren och måste glida på minsta lilla isfläck. Ibland verkar inte barn kunna gå normalt och går de normalt, så är det på ovanliga ställen. En slank hon ner i diket. Men det var ju inga nyheter. Bang bang balans har ju Jujja Wieslander länge sjungit.

Det var lite av en aha-upplevelse. Eller mer som en ja-just-det-upplevelse.

Jag och lillkillen hade gått iväg till Elefantparken. Vi har döpt parkerna i området efter de gungdjur som finns där. Han klättrade uppför rutschkanan medan jag vankade av och an intrasslad i någon tanke. Plötsligt befann jag mig på elefanten, det vill säga på gungdjuret. Jag stod där förstrött och balanserade. Det kändes i hela kroppen … det var välbekant. Så där stod jag med mjuka knän som om jag skulle åka utför en slalombacke och tänkte: om någon skulle se mig nu, så skulle hen tycka att jag var rätt barnslig!
Det var något befriande med att stå och knixgunga tanklöst. Jag funderade inte så mycket på vad jag gjorde till en början. Det var något som kroppen mindes från min egen barndom - balansutmaningen.

Barnasinnet är kanske släkt med balanssinnet? Jag har funderat på hur barn skapar sig ett meningsfull varande genom att bemästra sin omgivning. Hur gör barn omvärlden begriplig och meningsfull? Vi vuxna fokuserar gärna på det rent intellektuella, men glömmer att kroppen har sina egna funderingar. Jag menar att barn utmanar sig själva och erövrar rummet, genom rörelse. De hittar sin plats i världen.

Så jag tycker att man kan se på barnens rörelseglädje som ett uttryck för känslan av att vara barn. De står i sängen, ligger på stolen och sitter under bordet. Ett föräldrahjärta blir lätt yrt.