Fler män till förskolan? Fler män till förskolan!

Varför behövs egentligen fler män i förskolan? Vad är grejen, liksom? Är det så att det fattas fadersgestalter? Har barnen själva uttryckt att de saknar män i förskolan? Har de inte manliga förebilder ändå? De har väl Zlatan, Yohio och Batman?

Allvarligt talat: Varför är det så få män som arbetar i förskolan?

Kanske ligger problematiken i att det finns en allmän osäkerhet kring vilket typ av manlighet som efterfrågas? Är det en särskild sorts män som arbetar i förskolan? Är det "sportmannen" som efterfrågas? Eller "kulturmannen"? Är det "affärsmannen", "machomannen" eller "Stålmannen"? Är det kanske "teknikmannen", "friluftsmannen" eller "mannen med gitarr" som eftersöks? Ska det vara en man med barnasinne, en manboy eller en pojkgubbe? Så som jag ser det, så är hela manlighetsbegreppet under förhandling.

Historiskt, och i samhället i stort, är mannen norm. En gång i tiden betraktade man inte ens kvinnan som ett fullvärdigt kön. En kvinna var en defekt man. I kolonialismens fotspår, någon gång under 1800-talets framväxande borgerlighet, "upptäcktes" kvinnan.  Hon var "en okänd kontinent" som skulle undersökas. Kvinnan var det andra könet, och det uppstod en viss exotisering. Den andre var uttryck för ett motsatsförhållande. Den andre var den som inte var en man.  I det gamla bondesamhället arbetade kvinnan sida vid sida med mannen på åkern. Men när borgerligheten växte fram var kvinnan istället hemma när mannen arbetade. Det var på sitt sätt logiskt, på den tiden.

Normer handlar om förhållningssätt med grund i förväntningar. Den rådande normen innebär att vi generellt sett talar om män och kvinnor som olika. Normerna ger oss ramar för vilket handlingsutrymme vi har att göra och säga olika saker, utifrån om vi definierar oss som kvinnor eller män. Det handlar om underförstådda koder och regler för hur vi förväntas bete oss. Dominerande normer kan upplevas vara "sanningen". Det som av många upplevs vara normalt, sunt och "det enda rätta". Något vi måste våga utmana!

Kvinnliga pedagoger är norm i förskolan. Där är mannen den andre. Jag menar att män som arbetar i barngrupp riskerar att bli betraktade som annorlunda. Annorlunda än kvinnorna. Och annorlunda än andra män. Den normativa bilden av mannen i samhället är svår att få ihop med de gängse förväntningarna på arbetet i förskolan. Paradoxalt nog verkar de flesta vara positiva till att det behövs flera män i förskolan.

Varför ser det ut som det gör?

Vår språklighet fungerar ofta så att vår värld beskrivs i motsatsförhållanden. Vi har lärt oss att mer eller mindre se världen dualistiskt. Det innebär att världen ses som uppdelad i svart och vit, manlig och kvinnlig, gammal och ung, vi och de andra... och så vidare.  Motsatsparen tillskrivs olika egenskaper. Män ses som hårda och starka,  kvinnor betraktas som mjuka och svaga, gamla beskrivs som visa och kloka, medan unga ses som oerfarna och naiva.

Beskrivningarna är förstås grovt förenklade, men jag tror att ni förstår min poäng: När det finns ett andra, riskerar man att generalisera och kategorisera grovt. Man riskerar också att se de andra som en homogen och icke dynamisk grupp: "Vi vet ju hur män är."  

Den traditionella bilden av en "riktig man" är någon som är hård, stark och auktoritär. Men auktoritet är inte en egenskap som efterfrågas i förskolan. Visst bör pedagoger tillhandahålla ramar för verksamheten. Men den sociala aspekten är viktigare än disciplinering och ett mycket bättre sätt att få ordning och arbetsro. Viktigast för pedagoger är att vara lyhörda och att göra barn delaktiga i beslut som rör dem. 

Problemet kring varför det är så få män i förskolan kan således tolkas som en idé om status. Olyckligtvis värderar vi yrken olika. Yrken där traditionellt sett många kvinnor arbetar har ofta låg status och yrken där många män arbetar har ofta hög status.

Min erfarenhet

Jag är född som man och jag behöver förhålla mig till det. Det är en del av min identitet men det är inte avgörande för vem jag är. Jag är på många sätt privilegierad som vit, medelålders man. Och jag är inte på något sätt kränkt. Jag har ett meningsfullt arbete och jag bland annat får ägna mig åt det som jag tycker är allra viktigast i världen - lek! Jag arbetar med utveckling och det inte bara stimulerande, utan utvecklar även mig som person.

Som en av få män på min arbetsplats är jag stundom föremål för en del märkliga kommentarer. Att leva med förväntningar utifrån beskrivningen "man" kan vara roligt och smickrande, men det kan också vara frustrerande. Jag har ombetts att hålla för öronen för att "vi talar om vidriga män". Jag har också fått höra kommentarer som "Vi ska ha fest och tänkte att du skulle dansa naken". Jag hade inte kunnat säga samma sak till en kvinnlig kollega.

      När jag avslutade en anställning på en arbetsplats fick jag ett rosa förkläde och en dammvippa i avslutningspresent. Inte bara kul, eftersom det fanns en liten eftersmak av förminskning. Men "lite ska man väl tåla", eftersom svaghet inte tillhör det manliga idealet. För det mest går dagarna och jag får uppskattning för mina idéer och mitt arbete, inte för att jag är man utan för att jag gör ett bra jobb.

       Jag tycker trots allt att jag har ett bra arbete med många professionella kollegor. Det är högt i tak och vi skämtar en hel del. Och några av mina kollegor råkar vara män, trots att arbetet har låg status och låg lön. Jag är inte kompetent på grund av mitt kön, men jag kan ändå ibland uppleva att det har sina fördelar att vara man. För jag har märkt att det är uppskattat med män. Det kan i och för sig vara svårt att sätta fingret exakt på vad. Men eftersom vi har olika förväntningar på män och kvinnor, så bidrar vi med något annat. Något som kan vara spännande. Kanske är det för att jag kan tillåta mig att vara lite annorlunda med barnen då jag har andra förväntningar på mig. Något jag skulle vilja undersöka är om män rent allmänt har lättare för att leka med barnen? I synnerhet lekar som kan uppfattas som vilda och aggressiva.

Ibland föreställer jag mig att varje person är ett kollage, som består av fragment av andra personers uttryck och egenskaper. Jag tänker mig att olika egenskaper upplevs vara attraktiva ideal som införlivas med den person man socialiserats till genom fostran, kunskap och erfarenheter. Jag tänker att ju fler fragment en människa införlivar, desto mer komplex personlighet har hen, och får därmed större chans till ett rikare liv.

Barnperspektivet

Vad vinner barnen på om det blir fler män i förskolan? Med ett ord: nyanser!

Vi bygger vår identitet genom erfarenheter. I förskolan vill vi stärka barn i deras identitetsbygge. Vi vill göra dem nyfikna, stärka deras självkänsla, öppenhet och empati. Barn behöver erbjudas många olika intryck för att själva ha möjlighet att skapa sina egna personliga meningsfulla uttryck.

    Det finns olika sätt att definiera sig. Som barn kan man definiera sig just som barn genom att inte vara vuxen. Barnkultur kan då förstås som en motkultur. På samma sätt kan man se hur pojkar definierar sig som pojkar just genom att inte definiera sig som flickor. Jag menar att det då behövs manliga referenser för nyansera barnens skapande process kring att förstå vilka de är. Det finns föreställningar om att män är mer aggressiva än vad kvinnor är. Huruvida det är sant eller inte, är egentligen inte intressant här. Det intressanta är hur vi lär oss att hantera aggressiviteten. Jag är personligen övertygad om att pojkar generellt blir mindre aggressiva i sammanhang där det finns manliga pedagoger. Därför att ge ger dem en mer nyanserad bild av vad det innebär att vara man. Eftersom de i mötet med män kan pröva och samtala om hur pojkar och män kan vara. Det är alltså inte meningen att säga att män är så här och kvinnor så där. Återigen, det handlar om nyanser och mångfald och förhoppningsvis leder det till att tänka mer normkritiskt.

Jag menar att barnen vinner på att möta fler människor med olika erfarenheter. Det intressanta och berikande ligger i att barnen får gå i dialog med många andra människors erfarenheter: barn, vuxna, kvinnor, män och så vidare. Vi kan lära oss mycket utifrån andras erfarenheter.

      Det som definierar oss som män, bidrar vi med till förskolan som erfarenheter av att vara män. Det betyder att vi vet hur det är att leva med förväntningar på att vara man. Men män är olika. Några gillar hårdrock, andra gillar synt, några gillar natur, några är intresserade av kultur. Och oftast gillar vi förstås många olika saker. Intressen, kunskaper och erfarenheter är personliga, men en del av dessa är knutna till de förväntningar som kommer med att vara just man. Kvinnor har i sin tur andra erfarenheter av att hantera förväntningar kopplade till att vara kvinnor. Samhället ser så ut. Det finns förväntningar på oss redan innan vi föds: Vi undrar vad det blir: "Pojke eller flicka?

     Utifrån detta resonemang menar jag att det behövs fler män i förskolan. Inte för att det saknas testosteron eller machoideal. Utan för att det saknas en berikande mångfald. Det är alltså inte bara en fråga om kunskap.

Hur?

Vi män som arbetar i verksamhet med barn är normbrytare idag. Förmodligen kan vi aldrig komma ifrån att vi har föreställningar om vad som är normalt och inte. Men vi kommer kanske att  ifrågasätta normerna mer än idag, utifrån ett normkritiskt förhållningssätt? Och kanske leder det till att synen på män som arbetar i förskolan förändras så småningom.

Men hur får vi fler män i förskolan? Hur motiverar vi män att utbilda sig till förskollärare? Hur kan vi påverka en stereotyp syn på manlighet?

Jag tänker att det egentligen inte handlar om synen på män och kvinnor. Det handlar istället om den syn på barn vi har. Det handlar om vilken människosyn vi förmedlar och hur vi vill forma vårt samhälle. Det handlar om att värdera alla människor lika, oavsett kön, ålder, bakgrund, förmågor och oförmågor. Det handlar också om att kunna uppskatta och förstå att olika erfarenheter också är beroende av olika förväntningar. Jag menar att våra liv generellt torde bli berikade och nyanserade ju fler intryck vi får från människors olika uttryck.  

SETT2015 - Om människosyn, lärande och att rikta blicken mot sig själv.

I torsdags var jag på utbildningsmässan SETT -  en mässa för innovativt lärande som erbjuder föreläsningar och mötesplatser för oss som arbetar i skolvärlden. SETT pågick under tre dagar, men fokus den tredje dagen låg på förskolan, vilket tydlig syntes i föreläsningsprogrammet. Jag hann inte gå på en bråkdel av de föreläsningar som jag blev nyfiken på, men valde slutligen att lyssna på Martina Lundströms En pedagogik med barnets röst - etiska ställningstaganden i arbetet med IKT , Klara Dolks Bångstyriga barn - makt, normer och delaktighet i förskolan, Christian Eidevalds

Systematiska analyser och utveckling i förskola - Hallå, hur gör man? och Markus Bergenords Digitalist, ja visst! - men nu då, när man har grejerna, vad händer då?  De har alla arbetat som pedagoger i förskolan under lång tid. Klara Dolk och Christian Eidevald arbetar nu som forskare på Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet, Martina Lundström arbetar som förskollärare, pedagogista och lärarutbildare och Markus Bergenord arbetar som pedagogista och digitalista.

Så som jag ser det hade de fyra föreläsningarna några gemensamma teman:

Barnet som blivande eller varande/being or becoming/

Föreläsarna resonerade ur olika perspektiv kring synen på barn och lärande. Begreppen being or becoming handlar om ifall vi ser barn som ofullständiga och i behov av att lära sig (av vuxna) eller om ser vi deras egna perspektiv och tankar som värdefulla här och nu.

Att rikta blicken mot sig själv

Föreläsarna pratade om uppdraget att erbjuda barnen en verksamhet av hög kvalitet, och hur vi kan nå detta genom att vara kritiska mot oss själva och reflektera över innehållet och vårt eget förhållningssätt.

Förskolan som en del av samhället.

Alla föreläsarna poängterade att förskolan inte får vara skild från övriga samhället, utan måste vara en del av det för att skapa mening för barnen i det de upplever och gör.

Martina Lundström

I förskolan använder vi oss ofta av begreppen barnsyn, barnperspektiv, barns perspektiv och det kompetenta barnet. Men barn är ingen homogen grupp. Istället, menar Martina Lundström, bör vi utgå ifrån begreppet människosyn. Vi måste forma en syn som ständigt påverkar hur vi förhåller oss till andra människor. Martina Lundström sa: "I dag måste jag åter igen ta ställning för att möta alla barn som mina medmänniskor". 

I relation till förskolans arbete menar Martina Lundström att det innebär att vi måste se lärande som något livslångt, Det handlar inte om att barn lär av vuxna. Lärandet är något som sker gemensamt och i interaktion.  

Synen på människor och lärande påverkar också hur vi ser på pedagogisk dokumentation. Vems berättelse är det som ska berättas? Av vem? Och med vilka verktyg? Om vi ger barnen möjlighet att vara delaktiga i att forma berättelsen om sig själva, så kommer vi att få reda på andra saker än om tolkningen görs av pedagoger. Lundström citerade John Wall (2010): "Barns berättelser skapas genom deras egen medverkan, vuxnas medverkan och sammanhanget runt dem. Det inkluderar hur du och jag läser dem och funderar över dem [...]"

Ett sådant förhållningssätt blir en pedagogik med barnets röst. Barnen har själva makten att forma sin berättelse. Inte de vuxna.

Klara Dolk

Klara Dolks föreläsning handlade, liksom Martinas, om barns möjligheter till delaktighet. Dolk har i sin studie "Bångstyriga barn" (2013) undersökt vad som sker i relationen mellan barn och vuxna när barn inte gör vad som förväntas utifrån de vuxnas normer. Normer påverkar vår syn på barns möjligheter och vårt bemötande . Klara Dolk menar att när barn inte gör vad som förväntas är det ett uttryck för motstånd.

Klara Dolk visade i sin föreläsning flera exempel på hur "bångstyrigheten" i hennes studie kunde yttra sig. Det kunde vara i en högljudd och våldsam dinosaurielek, där pedagogerna försökte styra barnen till en "snäll" lek utifrån sin önskan om hur de tycker att barnen bör leka. Eller så kunde det vara som i en annan situation, där ett barn vägrade att delta i en aktivitet. Barnets vägran kan tolkas som uttryck för en feg handling - att hon inte vågar vara med. Men hennes handling kan också förstås som modig, eftersom hon sätter gränser mot de vuxna, vågar gå mot strömmen och gör motstånd mot vad som förväntas. Klara Dolk säger att: "Att låta bli att vara med  - eller att vara kritisk mot något - behöver inte uppfattas som delaktighetens motsats, utan kan också förstås som en del av vad delaktighet kan vara".   

Barns motstånd ses ofta ses som gnälligt och besvärligt, och det förändrar sällan den pedagogiska verksamheten. Men ju mer barn gör motstånd mot normer och värderingar, desto mer synliggörs de. Med ett normkritiskt förhållningssätt ger motståndet oss möjlighet att fundera över hur vi kan arbeta med normerna. Kopplat till Martina Lundströms föreläsning menar jag att bångstyrigheten, som kan vara högljudd eller subtil, också är ett sätt för barn att uttrycka sin röst.

Christian Eidevald
 "Det behövs kunskap om vad barn kan, men det är inte barns kunskaper som ska bedömas"

I vårt uppdrag i förskolan ingår att driva ett systematiskt kvalitetsarbete. Det innebär att analysera hur den pedagogiska verksamheten svarar mot målen, och hur verksamheten bidrar till barns delaktighet, lärande och utveckling. Hur vi ser på barn och barndom, vilken lärandesyn vi har, och vilken kompetens att fånga lärandet vi har påverkar såväl vår dokumentation, som vår analys av den pedagogiska verksamheten.  Eidevald menar att för att kunna göra en utvärdering  så måste man anta ett vetenskapligt förhållningssätt. Ett sådant förhållningssätt förutsätter en hög kompetens och kunskap om både forskning och den egna verksamheten. Kunskap och vetenskap är dessutom inte ett perspektiv, utan många.

Eidevalds föreläsning handlade också om neuroplastisk forskning, vilken har betydelse för hur vi ser på lärande. Forskning visar att när barn leker är hela hjärnan aktiv och det skapas nya flexibla sätt att tänka. Flexibla miljöer i förskolan ger därför barnen möjligheter att skapa och tänka i nya banor. Ämnesuppdelade miljöer med förväntade aktiviteter är rent av kontraproduktiva.

Markus Bergenord

Tekniken har en given plats i vårt samhälle idag.  Oavsett vilket yrke vi har kommer vi att behöva använda oss av teknik. För barnen, som är så kallade digitala infödingar, är tekniken lika naturlig som allt annat de möter i sin vardag. Den är en del av vårt samhälle.Istället för att försöka skärma oss från tekniken, så måste vi skapa förutsättningar för att använda oss av den på bästa sätt. Markus Bergenord resonerade i sin föreläsning kring vilka krav det ställer på förskolan här och nu, men också framöver.

I veckan som gått har begreppet skärmtid blivit debatterat utifrån olika perspektiv. Bergenord menar att det är lätt att iscensätta en konfliktsituation kring en lärplatta: "Det är bara att fylla dem med appar som riktar sig till en  i taget, och att begränsa tiden...." Vi behöver alltså i förskolan fundera över om innehållet inbjuder till samarbete och interaktion? Hur är tillgängligheten för barnen? Stoppas lärplattor undan i en låda, eller har barnen tillgång till digitala verktyg på samma sätt som med annat material som de leker med och utforskar? Vilken möjlighet har barnen att arbeta klart med det de gör? MarkusBergenord menar att begränsad tid innebär att barnen lär sig att de måste ha bråttom. 

Han avslutade med att visa dokumentation från den förskola där han arbetat som digitalista. Från denna dokumentation bär jag personligen med mig den film som visar ett stort antal barn som dansar framför en projektion av Disneys Skelettdansen. De dansar, skrattar, interagerar...

Så innebär digitala verktyg att barn blir stillasittande? Att de har slutat leka? Att de har slutat göra saker tillsammans? Att de bara matas med information, och att de slutat att vara kreativa?Att vi behöver begränsa skärmtiden i förskolan? Nej, de slutsatserna kan man långtifrån dra utifrån det som Markus Bergenord berättade och visade.

Det är ett komplext uppdrag vi har i förskolan, som kräver reflektion på flera nivåer: Vad erbjuder vi barnen i material och miljö? Vilken människosyn har vi och vad gör det för vårt förhållningssätt? Hur dokumenterar och utvärderar vi det vi gör? Och hur leder det till utveckling?  

Det blev en intensiv, men fantastiskt givande dag på SETT2015 för min del. Den innebar inte bara input i form av föreläsningar, utan också många fina möten med såväl nya som lite äldre bekantskaper.

Att gå vilse - om att växa som pedagog

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse

ur Gläntan av Tomas Tranströmer

Att vara vilse kan upplevas skrämmande. Att lämna det välkända kan skapa rädsla och osäkerhet. Det kan innebära irrvägar och kaos. Att gå vilse innebär att man lämnat den upptrampade stigen och söker andra vägar än tidigare.  

Det kan vara oerhört smärtsamt.

Den som strävar efter att finna gläntan behöver lyfta blicken högre än tidigare och se på världen ur nya perspektiv. Hen behöver fånga och bearbeta nya intryck, och interagera och ta hjälp av de människor hen möter på vägen.

Jag är där i skogen. Lite vilse. Men jag är inte rädd, eftersom jag försöker att göra allt det där. Öppna mitt sinne, ta in nya intryck, bearbeta ny kunskap och göra det till mitt eget.

I februari 2004 började jag arbeta i förskolan. Min upplevelse är att synen på förskolan och dess uppdrag har vidgats sedan dess. Men för att förskolan ska kunna bli en modern institution, en barnens samhällsarena fullt ut, krävs det att alla vi som arbetar där kritiskt funderar över vår syn på människor, vår syn på lärande och vår syn på uppdraget. Vi måste våga utvecklas och förändras.

Förskolläraren och föreläsaren Erika Kyrk Seger som föreläser om Ett nytt lärarskap i digitala fotspår menar att "ett nytt slags lärarskap håller på att växa fram, liksom en ny syn på hur lärande kan gå till" (ur boken Mediepedagogik på barnens villkor 2014, sid 40). Hon menar att det håller på att ske ett paradigmskifte i vår lärarroll, och att vi måste våga reflektera, göra fel, göra rätt och göra om (Föreläsning i Jönköping, oktober 2014). Erika sätter det förändrade lärarskapet i relation till digitalitet. Och jag tror liksom Erika att det är på väg att bli ett skifte kring hur vi tar oss an vårt uppdrag, när de digitala verktygen mer och mer blir en integrerad del av vårt dagliga arbete.  

 Men jag tror också att synen på förskolans roll i samhället och synen på lärande är på väg att omskapas på flera plan. Förskolläraryrket är komplext och min känsla är att det sker en generell förändring i hur vi ser på vår profession. Samtidigt har förskolan, och dess pedagoger, många gånger svårt att frigöra sig från de starka traditioner som byggts upp under nästan 150 år – sedan barnkrubborna och barnträdgårdarnas tid (se Lärarnas historia) 

Jag har aldrig varit rädd för att förändras i mitt personliga lärarskap. Tvärtom – jag har sett det som nödvändigt. Världen förändras hela tiden. Alltså måste också jag förändras. 

Förändring innebär lärande. Lärande innebär förändring.

Jag kan identifiera flera orsaker till att mitt personliga lärarskap har förändrats. En betydande orsak för mig är min ökade teoretiska kunskap kring barn. 2010 läste jag kursen ”Barnkultur och medier”. En utbildning som diskuterade barndom,  barns kultur och barns villkor och som startade upp lärprocesser som fortfarande pågår i mig. 2011 började jag den erfarenhetsbaserade interkulturella förskollärarutbildning på Södertörns högskola. Utbildningen byggde i mycket stor grad på de erfarenheter jag redan hade, vilket gjorde att jag fick möjlighet att fördjupa och reflektera kring dem. Under utbildningen fick jag möjlighet att möta många människor med längre eller kortare erfarenhet av arbete i förskolan, högskolan blev därför ett viktigt forum för erfarenhetsbyte och reflektion.

Förskolläraren Linda Linder beskriver ett samtal mellan henne själv, Erika Kyrk Seger och Markus Bergenord i sin blogg Pedagogiska kullerbyttan. I sitt samtal pratade de om att se processer som rhizomatiska (slumpmässiga, decentraliserade förbindelser enligt Deleuze och Guattari, 1987) istället för att som kanske mer brukligt är, se dem som linjära. Ser man på processer på detta sätt, så innebär det också att man måste se på utveckling på samma sätt. De samtalade om att det snarare handlar om att ”vara i ett trassel”. De såg detta också som en metafor för nätverk – att vi i nätverk kan reda ut, skapa mening och sortera i trasslet tillsammans: "Vi måste reda tillsammans i alla våra trådar [...] och se hur de kan samverka för att väva nya sätt att förstå vår värld".

Precis så tror jag att det är. För att vi som lärare, och i förlängningen förskolan, ska utvecklas så måste vi vara beredda att dra i trådarna, trassla, sortera, addera nya trådar och så vidare. Och finns det ingen i andra änden av trådarna, som är beredd att göra detta tillsammans med oss, då består trasslet.

Något som också förändrat min syn på mitt lärarskap på ett märkbart sätt är mitt deltagande i ett antal nätverk. Ett sådant är det nätverk jag fått i mitt uppdrag som försteförskollärare. Ett annat har jag funnit via sociala medier. I nätverken spretar erfarenheterna på många sätt, samtidigt som de grundläggande värderingarna finns där som en fond till diskussionerna. Det jag upplever förenar dessa nätverk som arenor för ny kunskap, är att deltagarna i dem vågar dra i trådarna, fördjupa, utmana, lägga till och dra ifrån.

Minns ni hur den här texten började? Med en strof ur Tranströmers ”Gläntan”?  Just nu befinner jag mig någonstans där i skogen. Jag befinner mig i en spännande, men ganska smärtsam process. Att ifrågasätta det man tidigare trott på är inte självklart enkelt. Jag har märkt att jag ibland måste stanna upp och betrakta skeenden, utan att interagera. Parallellt med betraktandet gör jag mina egna reflektioner.
 

Jag tycker mig skönja gläntan långt där framme, även om jag ibland irrar iväg åt fel håll. Men det spelar liksom ingen roll. Det är i processen jag växer. När jag så småningom funnit gläntan, så tänker jag att jag behöver landa där ett tag. Men inte för länge – efter ett tag är det dags att ge sig ut i skogen och gå lite vilse igen.  

Lucka 23 - #Stafettjulkalendern 2014

Litteracitet (av engelska literacy ’läs- och skrivkunnighet’), begrepp använt för verksamheter som är relaterade till läsande och skrivande -- Nationalencyklopedin

Traditionellt sett brukar man se på begreppet litteracitet så som det beskrivs i Nationalencyklopedin. Men begreppet har vidgats - det omfattar också tecken och bilder av olika slag. Andra medie- och kommunikationsformer än tidigare har också formats under senare år, och dessa kopplas samman med litteracitetsbegreppet. Man talar i dag om exempelvis digital litteracitet och visuell litteracitet.

Elisabeth Björklund har skrivit avhandlingen”Att erövra litteracitet – Små barns kommunikativa möten med berättande, bilder, text och tecken i förskolan” (2008). Björklund utgår i sin studie från det vidgade litteracitetsbegreppet och beskriver hur de allra yngsta barnen i förskolan erövrar sin litteracitet, vad litteraciteten består av i förskolan och vilka sätt de agerar och uttrycker den på.

 

Två angränsande begrepp som Björklund beskriver ingående är litteracitetshändelser och litteracitetspraktiker. Litteracitetshändelser innebär att barnet formar kategorier kring vissa händelser. Exempelvis ”läsa bok”. Erfarenheter av bokläsning med olika personer blir samlad kunskap för barnet om vad bokläsning kan innebära. Litteracitetspraktiken är hur barnet sedan använder sina kunskaper i särskilda situationer. Det kan exempelvis vara att barnet bär omkring på, eller bläddrar i, en bok.

Forskning kring de yngsta barnens språklighet brukar oftast handla om språkutveckling längs en förväntad väg.  Litteracitet, så som Björklund beskriver det, tänker jag går att koppla till rhizomatiskt lärande: det sker utveckling i alla riktningar och handlar om processerna här och nu, inte förväntade slutprodukter. Barnens litteracitet existerar i ögonblicket och har inte någon specifik början eller ett specifikt slut i en bestämd utvecklingslinje. Jag tänker att det är ett sympatiskt sätt att se på barns språkliga och kommunikativa handlingar och så som man behöver förhålla sig som pedagog till deras litteracitet.

Björklunds text är innehållsrik och diskuterar barns litteracitet ur många fler perspektiv än de jag beskrivit här. Min rekommendation är: Läs den! Den går att ladda ner här.

Den här bloggposten är en del av #stafettjulkalendern 2014, på Martina Lundströms blogg Mötesplats förskolan.

#Barnkulturen möter Oskar Hejll

Oskar Hejll skrev för en tid sedan ett inlägg på Facebook där han undrade lite kring pedagogik riktat till barn. Utgångspunkten för hans inlägg var utställningen Skräck och skrock - det ockulta sekelskiftet 1900 som visas på Hallwylska museet i Stockholm, där han skulle delta med rekvisita. En gemensam vän uppmärksammade mig på Oskars fråga, eftersom det handlade om barnkultur och monster. Jag kände genast att jag ville veta mer om projektet.

Det resulterade i att jag åkte – inte till världens ände, men väl ut till Stockholms utmarker – för att träffa Oskar Hejll. Jag åkte långt ut på den röda tunnelbanelinjen till förorten Alby. I Alby ligger Subtopia, som är en plats där ett stort antal kulturarbetare och företag har sin bas. Det är en spännande plats för kreativa möten. När jag kommer dit lägger jag exempelvis märke till namn som Cirkus Cirkörs och Clowner utan gränser. 

     I Subtopia har Oskar Hejll sin verkstad, sitt kontor och ett ockult referensbibliotek. Han började verka som dockmakare 1996, men han beskriver sig numer vara projektledare, projektutvecklare, föreläsare, artist och författare. Jag tycker mig ana något av en multikonstnär i Oskar, en person som lever på sitt entreprenörskap.

     Oskar berättar att han driver mycket av arbetet som egenföretagare, med allt som följer med detta. Det innebär mycket utöver det faktiska skapandet:  underhålla nätverk, resor, sälja in idéer och andra förberedelser av olika slag. Oskar påtalar vikten av att omgärda sig med bra människor, eftersom hans projekt många gånger innebär samarbete med andra. Därför handlar mycket av hans arbete om att se till att knyta kunnigt folk till sig.

Hejll menar att hans arbete inte i första hand riktas specifikt till barn. Visst händer det att han får uppdrag vars målgrupp från början är barn och unga, men som regel är det hans projekt som styr, och i andra hand målgruppen. Jag upplever att Oskar är driven av att ha kontroll över sitt eget skapande. Idén som måste säljas in kommer först, sedan startas projektet upp, innan arbetet för att nå publiken börjar.

Ett av Oskars tidigare samarbetsprojekt

I Hejlls verkstad finns mängder av prylar, det är en till synes mycket varierande verksamhet han sysslar med. Jag anar ändå ett tema bland alla isärplockade urverk, höga hattar och vampyrjägarkit. I ett hörn står kulisser till en tidsmaskin, vilket avslöjar hans intresse för steampunk (En estetisk genre som utgår från ett futuristiskt 1800-tal, ett slags "framtiden i dåtiden", typ ångdrivna robotar). När man står i Hejlls verkstad så är det som att stå i kulisserna till hans eget universum.

Oskar berättar om Tidsmaskinen, en föreställning där skolelever får möjlighet att själva interagera med karaktärer (alla misstänkt lik Oskar) ur historien. Idén är att skapa en resa i tiden där barnen får en chans att uppleva historien ur ett annorlunda perspektiv än vad de kanske är vana vid.  Målet med föreställningen är att engagera eleverna i ämnet historia, genom att få möta historiska personer så som exempelvis Anckarström. Hejll vill att eleverna ska få en känsla för hur det kan ha varit på Gustav III:s tid. Han säger att "Det handlar inte så mycket om vilket årtal Anckarström sköt Gustav den tredje, utan varför".

När vi möts berättar han att han håller på att fylla en container med "medeltid och magi". Han ska för andra året i rad åka till Liseberg i Göteborg för att leva medeltidsliv och bjuda unga på äventyr, tipspromenad och skattjakt. Han menar att barnen kanske rent av lär sig något nytt om folktro när de hör smeden berätta om trollen. Det hela låter inspirerande, jag tänker att det låter som en minst sagt udda attraktion för Göteborgs stora nöjesfält. Men hans erfarenhet från i fjol är att det var mycket uppskattat av besökarna.

Oskar berättar att det ofta är föremålen – prylarna –och den berättelse de förmedlar som står i centrum i hans produktioner. Det märks hur det kreativa tar stor plats. Idéer föds inte sällan i möten och de skapande processerna används för att ge nya vinklingar på den historia vi annars är vana att höra eller uppmärksammar fenomen som tillhör det udda och obskyra. Jag kan själv intyga efter att hört Hejll föreläsa om vampyrer, gengångare och hemliga sällskap på Hallwylska, att han har ett stort kunnande i dessa ämnen.

 Det krävs omsorg om detaljerna, för att kunna förmedla kvalitativ underhållning. I Oskars skapande handlar det om underhållning med innehåll och substans. Varje föremål på scenen är av betydelse, han använder ingen extra utsmyckning.

    Oskars arbete handlar dock inte bara om att skapa nytt, det kan också handla om att göra rekonstruktioner utifrån olika fynd. Oskar nämner att han deltog i ett projekt i vikingastaden Birka, på Björkö i Mälaren. Genom att rekonstruera föremål och kläder kunde man levande­göra historien och på så vis blev även berättelserna om de som levde på Birka under vikingatiden mer påtagliga.

Jag upplever att Oskar är en historieberättare som vill återskapa såväl som skapa nya och häpnadsväckande möten. Han menar att det är i mötet mellan människor som idéer utbyts och föds. Till sin hjälp att berätta historier har han föremålen. Tingen blir kvar efter att människorna som tillverkade och brukat dem har försvunnit. De lämnar de spår efter sig i just föremålen. Saker och ting kan fortleva trots att både tid och rum förändras.

Oskar menar att han inte är någon pedagog. Samtidigt märker jag hur han vill förmedla kunskap och lust för historia och annorlunda berättelser. Vi samtalade om vad det egentligen innebär att producera kultur för barn? Ska vi förstå det som att kultur för barn ska ske på "en låg nivå"? Oskar menar att det snarare handlar om att skapa på hög nivå. Dels för att han litar på sin publik och dels för att det ska ge något nytt för den som deltar i eller iakttar verket.  

     Mina tankar går osökt till Vygotskijs idéer om kunskapsöverföring - det vill säga att låta barnet bli "ett huvud högre". Det finns ingen vits med att berätta något för barnen som de redan vet. Man behöver inte vara oroliga för att alla inte förstår allt, det viktigaste är att stimulera nyfikenheten.

När vi talar om hur man förhåller sig till barn i skapandet menar han att han vill att alla i publiken ska få något. Det gäller oavsett om det är ett historiskt projekt med en klass 3, om det handlar om skapande skola eller om det gäller en resande varieté på en steampunkfestival. Han vill inte göra en "föreställning för barn" medan föräldrarna står runt hörnet och röker eller kollar Facebook. Det finns alltså ett medvetet dubbelt tilltal i Oskars verk.

Jag frågar vad Oskar Hejll förväntar sig av sin publik.  Han talar då om delaktighet. Hans projekt innefattar till stor del interaktion med barn. Vi återkommer flera gånger till hans bakgrund som så kallad lajvare. (Lajv kommer av levande rollspel, en slags improviserad lekfull teater med flera parallella berättelser och utan publik) Han menar att inget kan gå fel, då det handlar mycket om att improvisera och att få barnen engagerade. Det gäller bara att vara förberedd och kunna ämnet. Om han exempelvis ska göra ett projekt om häxor, ser han till att lära sig så mycket som möjligt om häxor. Han läser alla böcker han kan komma över, ser filmer, läser serier och så vidare. Oskar Hejlls arbete är inte bara hans levebröd, det är hans livsstil och därför krävs det beredskap.

Oskar Hejll. Selfie, 30 mil norr om Polcirkeln.

Jag summerar mötet utifrån mitt barnkulturella perspektiv med att Oskars verksamhet handlar om att gestalta kunskap med hjälp av föremål, genom interaktiva möten med publiken. Det är viktigt med en fängslande berättelse och omsorgen om tingen och detaljerna ger berättelsen ytterligare dimensioner. Genom det lekfulla berättande och det gemensamma samtalet formas ett lärande ur nyfikenheten på obesvarade frågor. Vid första anblick kanske det verkar som om Oskar Hejlls verksamhet är spretig. Men jag upplever att de länkar i varandra. Det är inte olikt hur idéer vandrar i mötet mellan människor.

Oskar Hejll är nu aktuell med boken Dr Cagliostro 's Cabinet of Curiosities. Är ni mer nyfikna på eller vill komma i kontakt med Oskar kan kolla Kompani Bastard

Lucka nummer 6 - #Stafettjulkalendern 2014

Barnen och barndomen är alltid just här och just nu - inte "framtiden", inte "förr i tiden"

 Barn är de enda barnkulturproducenterna

Att kalla vuxenproducerade kulturprodukter och vuxenstyrda aktiviteter för barnkultur skymmer sikten för barns egen kulturproduktion, eller riskerar åtminstone att nedvärdera denna barnkulturproduktion

Tv-program/filmer, datorspel, böcker, leksaker och andra kulturprodukter är inte barnkultur - endast råmaterial i barnkulturer

Dagens barn är mer lekfulla än någonsin, men deras lek, lekar, spel och sport utspelar sig på delvis andra arenor (mentala och digitala) än tidigare

Boken "Nya medier - men samma gamla barnkultur" börjar med 95 påståenden om barnkultur ur olika perspektiv. Den som arbetar i förskola och skola tycker jag behöver reflektera över dessa påståenden.

 

För fem-sex år sedan läste jag kursen Barnkultur och medier på Högskolan i Gävle. För mig var utbildningen en start till en vidare förståelse kring barndom, barnkultur, barns kultur, barnperspektiv, barns perspektiv och barndomsdiskursers. Men också kring barns förståelse av sin medieanvändning, hur de kopplar ihop mediekonsumtion med lek, kreativitet, utforskande med mera. Ansvarig för utbildningen var Margareta Rönnberg, professor i filmvetenskap. Hon föreläser om barnkultur och mediepedagogik på de flesta av landets universitet och högskolor, och hennes fokus är ofta barn och teve. Rönnberg har skrivit boken "Nya medier - men samma gamla barnkultur?" som har några år på nacken (den kom 2006). De medier som barn använder idag skiljer sig delvis från de som beskrivs i boken, men det är oväsentligt eftersom att det är synen på barn som är centralt i boken - i förhållande till medieanvändning och ur ett vidare samhällsperspektiv. Rönnberg har exempelvis myntat begreppet barnism som ett perspektiv baserat på ålder och generationstillhörighet (jämför till exempel med begreppet feminism). I begreppet finns en strävan efter att förändra maktobalansen. Rönnberg menar att barn betraktas som det tredje könet, som befinner sig längst ned i hierarkin efter det första och andra könet.

Man behöver inte hålla med Rönnberg i hennes stundom näst intill politiska och ideologiska syn på barnkultur. Men man behöver förhålla sig till den. 

Boken går att ladda ner HÄR i sin helhet

Den här bloggposten är en del av #stafettjulkalendern 2014, på Martina Lundströms blogg Mötesplats förskolan. 

#Barnkulturen möter Karl Seldahl

I detta projekt är tanken att samtala med personer som på ett eller annat sätt har arbetat med kultur för barn, för att fånga upp lite reflektioner kring deras arbete och deras syn på barn. Jag vill få korn på nya, och andra, perspektiv på barnkulturen.

Jag mötte regissören Karl Seldahl en mörk men varm höstkväll, för att samtala om barnteater.

Jag frågade honom om vad han har för förväntningar på sin unga publik. Först svarade han att han vill ha låga förväntningar, eftersom han är medveten om vad höga förväntningar kan innebära. Karl lyfte att han snarare har förhoppningar än förväntningar på publiken. Hans förhoppning är att barnen ska känna sig delaktiga. Förväntningarna lägger han i stället på lärarna som med fördel förbereder klassen för teaterbesöket. Han menar att förkunskaper ökar förståelsen och kan bidra till att skapa mer fokus hos publiken.

I jämförelse med en vuxen publik är barn som åskådare intressanta. Ju yngre barnen är, desto tydligare och mer direkt respons ger de som regel. Om föreställningen inte levererar något som intresserar barnen blir de uttråkade och tappar fokus. Barn är oftast inte heller rädda för att visa sitt missnöje. Om en pjäs däremot engagerar barnen blir de aktiva deltagare, och kommenterar högt, pekar och skrattar. Barn visar sitt engagemang med hela kroppen.

Karl berättade om uppsättningen "Sagan om den lilla farbrorn" (en adaption av Barbro Lindgrens bok med samma namn) på Länsteatern på Gotland 2007. I uppsättningen uppmärksammas ensamheten och Karl märkte hur den vuxna publiken reagerade annorlunda än barnpubliken. Vuxna läser in andra saker än barn utifrån sin bredare erfarenhetsbas. Alla konstupplevelser sker i mötet med verket, och därför utgår upplevelsen från de erfarenheter man har med sig.

Som en parentes kan nämnas att barn är inte är lika fixerade vid förståelse som vuxna utan tar till sig upplevelser och skapar sig den betydelse som de behöver, enligt Karin Helander docent i teatervetenskap. Barn som regel har närmare till lek och har därför lättare att skapa den mening de behöver. Alltså inte söka den specifika förståelsen som vuxna oftast vill göra.

Teater är något av ett allkonstverk. Det handlar inte bara om vad skådespelarna berättar på scenen - även ljud, ljus och scenografi spelar viktiga roller, liksom smink och kostymer som bidrar till den direkta effekten. Teater är ett direkt medium, inget man kan pausa.

Finns det några begränsningar med barnteater? Karl menar att det ger större frihet att arbeta med barn, än med vuxna. Men det innebär också ett större ansvar. Han menar att det finns mycket att hämta till produktioner för vuxna, ur barnteatern. 

Karl Seldahl

Karl berättade med entusiasm om det efterarbetet som sker efter en föreställning. Eftersom barn är medskapare av sin egen teaterupplevelse är det bra om det finns ett pedagogiskt efterarbete som fångar upp barnens funderingar, så att de kan synliggöra sina ståndpunkter och frågor. Karl har utvecklat en metod där publiken får vara med och diskutera med ensemblen efter föreställningen. I det mötet möjliggörs reflektioner som oftast är mycket givande för alla inblandade.

Karl menar att hans skapande som regissör kan växa på detta sätt. Det kan ge honom insikter om hur han kan arbeta framöver och verktyg att arbeta med större precision. Barnen som får ge sin syn och frågor och blir lyssnade på, har också möjligheter att växa eftersom deras tankar och åsikter tas på allvar. I det pedagogiska efterarbetet ser Karl ofta hur barn är rättframma och pragmatiska. De diskuterar inte bara vad som skedde på scenen, de funderar också kring hur karaktärerna kunde ha löst situationer på ett annat sätt.

Ibland använder sig ensemblen av en brevlåda, i vilken barnen kan posta sina funderingar och åsikter direkt till karaktärerna i pjäsen. Vid ett tillfälle skrev någon "Jag hatar dig. Du ljuger!", till en av karaktärerna.  Det blir tydligt hur barn kan, vill och inte minst behöver vara deltagande.

I teatersalongen finns det, statistiskt sett,  barn som har svåra erfarenheter med sig. Karl menar att de pjäser han har satt upp innehåller svåra ämnen. Genom fiktiva berättelser kan man kan vara helt ärlig, och Karl hoppas visa att ingen är ensam om sina upplevelser.

Vissa projekt kräver extra noggrant förarbete. Karl berättade till exempel att det har hänt att han har informerat socialkontoret på en ort och meddelat att de skulle visa en pjäs med problematiskt tema, vilket möjligen kunde påverka barn med liknande svåra erfarenheter. Karl hoppas att föreställningarna han sätter upp sätter igång processer i barnen. Det kan handla om att bearbeta erfarenheter av föräldrar som är alkoholister, skilsmässor eller utanförskap.

"Det måste vara på riktigt", menar Karl. Han anser att man måste känna att innehållet i pjäsen behandlar något angeläget om man ska arbeta med teater för barn. Han berättade dock att det inte alltid blir som man tänker. Han satte upp en föreställning för ungdomar, som bland annat handlade om en våldtäkt. Vid ett tillfälle fick karaktären som spelade våldtäktsman hurrarop och gillande från en skara tonårsgrabbar i publiken. Skådespelaren som spelade illgärningsmannen bröt pjäsen och vände sig direkt till publiken, och meddelade att hurraropen inte var okej. Det handlade inte om att det störde, utan att de sympatiserade med fel person. Det är förstås problematiskt att kommentera publikens upplevelse - samtidigt är temat viktigt och det behövde belysas som problematiskt. Karl menar att det  handlar om att ta ett ansvar för berättelsen. Vilka attityder kan vi tolerera?

"Barn har stor motor, men liten ratt" sade Karl och satte på sätt och vis fingret på vilken syn många har på barn. Trots sin ringa storlek och ålder är de fulla av kraft och energi, som de inte alltid kan styra eller kontrollera. Denna kraft och energi kan av somliga upplevas som störande, medan andra anser det vara något ursprungligt och fantastiskt.

Barn som beskrivs som mer kraft än styrning är ett intressant förhållningssätt till barn som publik och mottagare. Teatern har möjlighet att ge barnen upplevelser att själva navigera efter. Kultur för barn ska inte handla om att styra barn, utan att i stället vara ett sätt att förse unga med såväl bekanta, som nya perspektiv. Teatern kan spela på igenkännandets glädje och samtidigt bjuda på spännande nya möten och perspektiv. Dessa blir till landmärken i barnens egna inre sociala kartor.

När tiden var slut för intervju insåg vi att vi hade startat en intressant process gemensamt. Vi bestämde oss för att samtalet ska få fortsätta vid ett senare tillfälle. Och kanske blir det rent av fler inlägg i bloggen.