Våndan av den nyttiga tristessen

"Den som väntar för länge väntar inte på något gott" - David Andersson, min farfar.

- Jag har inget att göra, suckar barnet och sätter sig tungt bredvid mig i soffan. Jag tittar upp från skärmen och föreslår att hen ju alltid kan städa rummet. Men jag ångrar mig direkt. Usch, vilket trist och fantasilöst vuxensvar! Trodde jag ens för en sekund att ett barn som har tråkigt skulle vilja göra något så trist som att städa rummet? Jag suckar. Sedan tittar jag på barnet och frågar

- Vad vill du göra?

Svaret är väntat:

 - Jag vet inte

Nä, det är ju klart. I så fall skulle hen ju inte vara här.

Vad har vi för syn på barns fritid? Är det så att vi tror att barn automatiskt leker när de själva får råda över sin tid? Tror vi att det finns ett förinställt läge, ett defaultläge, hos alla barn som styr deras lek? Tror vi kanske att det är något är fel om barn inte leker ?

Självklart är det inget fel på barn som inte leker när de bestämmer över sin egen tid.

Artikel 31 i barnkonventionen beskriver barns rätt till fritid och vila. Det blir lätt en samvetsfråga: "Ger vi barn tillräckligt med egentid?" Många barns tid är hårt kontrollerad och styrd av rutiner och aktiviteter från frukosten fram till kvällssagan (Det skiljer sig förstås mycket åt mellan olika barn). Finns det verkligen tid över så att barnen kan få råda över sin egen tid? Eller erbjuder vi dem bara fragment och spillbitar av tid som de själva kan disponera över?  Med egen tid menar jag nödvändigtvis inte att barnet ska vara lämnat självt - vuxna får förstås gärna finnas tillgängliga.

Vi får inte glömma det faktum att vi vuxna bär på ett stort ansvar. Barn är beroende av vuxnas omsorg, vilken är byggd på relationer som formas olika - på grund av olika omständigheter. Barn lär sig förstås att bli mer och mer självständiga ju mognare de blir. Jag tycker personligen att det ibland är besvärande att tala om barns mognad. För vem avgör vad som avses med "mognad"?

Ta till exempel det så kallade marshmallow-testet: Ett barn sitter i ett rum och får en marshmallow. Om hen kan vänta med att äta sin marshmallows en stund blir hen lovad att i stället få två stycken. Barnet får äta den marshmallow hen har med sig med en gång, men hen kommer då inte att få några fler.

Man har vid Walter Mischels ursprungliga marshmallow-tester under 60-talet menat att det ger avkastning i framtiden att kunna "visa prov på tålamod". Man menade att barn som kan behärska sig kommer att kunna leva ett rikare liv i längre fram i livet, jämfört med dem som inte vill vänta. Man menade att barnet skulle förstå att det inte är lönsamt att konsumera allt på en gång, utifrån tanken att det går att vara rationell och spara. Detta är logiskt, till en viss gräns. Testet har utförts på nytt och det har då påvisats att det finns omständigheter som påverkar omdömet utifrån. Forskaren Celeste Kidd menar att förtroendet för vuxna påverkar. Besluten barnen gjorde var alltså påverkade av den tillit de kände (länk här).

Man skulle kunna se testet med marshmallows som en demonstration av makt, där de som inte väntar ses som misslyckanden. De som klarar testet visar däremot att de svarar mot vad som förväntas vara ett gott beteende enligt en vuxennorm. Det behöver nödvändigtvis inte vara dåligt, men barnen har ingen makt att påverka sin position eller synen på utgången, oavsett resultat. Jag motsätter mig inte testet, men vi måste vara medvetna om att ur ett maktperspektiv innebär det att  barnen objekt för nyfikna vuxna, eftersom barnen är i ett beroendeförhållande till vuxna.

En del vuxna beklagar sig över att dagens barn inte kan ha tråkigt, att de hela tiden måste ha en 'quick fix'. Somliga är snabba att skylla på det som är främmande för dem, men vardag för barn: såsom dataspel, tv och ipads. Som vanligt finns det misstro för vad unga tar sig för. Så långt inget nytt under solen sedan jazzen och dansbanornas tid. Det finns en nyttighetsiver, som troligen härstammar ur det lutherska arvet. Jante finns säkert också med på ett hörn...

Jag tolkar det som att det finns ett moraliserande över barnens egentid. Vad barn finner nöjsamt, avkopplande eller meningsfullt behöver inte alls svara mot en vuxens nyttoindex. Hur barnen väljer att roa sig, reflektera kring saker eller hur de väljer att koppla av är något jag menar att vi vuxna inte ska moralisera över. Vi vuxna har en rad förväntningar på barn. Problemet kan dock vara att förväntningen på deras självständighet krockar med föreställningar om "nyttiga" prestationer, vad barnet gör riskerar alltså att värderas utifrån vad vi vuxna upplever som bra aktiviteter och därmed vår tillit till barnets förmåga till självbehärskning. 

Bilden är hämtad här

 Ibland talar man till och med om barns egna aktiviteter som skadliga. Men om man vill hävda att barn inte är mogna eller att deras ännu outvecklade hjärnor inte bör göra si eller så, så bör man ta reda på vad forskningen säger och också vara kritisk. Få barn blir exempelvis våldsamma av våldsspel. De fungerar snarare som en ventil för barnet att få ur sig aggressioner. Barn är som regel själva bra på att avgöra och förstå vad som är fiktion eller ej. De kan agera våldsamt i en lek, inspirerat från en film eller ett spel. Men den som har insikt om lek förstår att våldet inte är tänkt att skada. Lika lite som ett barn som vill leka fågel skulle hoppa från hustaket och tro att hen flög på riktigt.

Vi vuxna belönar gärna självbehärskning, vi ser det som utveckling och mognad. Ivriga och impulsiva barn som inte kan vänta på sin tur ser vi på med misstro. Ofta läggs misstron på barnet, istället för att man tar hänsyn till omständigheterna och miljön. "Det som inte är nyttigt är antagligen skadligt", blir lätt den orättvisa ekvationen. "Man måste kunna ha tråkigt" menar många vuxna. Men egentligen menar man att det är önskvärt att barnet kan visa självbehärskning. Den här texten handlar inte om att rättfärdiga barn som lever bus, utan om att  undersöka en vuxen normerande synen på barn. Men gränssättning är en annan diskussion..

Och kanske är barnets uttryck för att hen har tråkigt inte en fråga om stimulans utan om sällskap? Barnets uttryck för att hen har tråkigt kanske snarare betyder

 - Jag har inte tråkigt, men du är tråkig!

Ett professionellt yrkesspråk i förskolan?

På min arbetsplats är vi tretton pedagoger. Två av oss är förskollärare. När vi har velat anställa fler förskollärare har de sökande vid flera tillfällen uttryckt att de inte vill ta den erbjudna tjänsten på grund av att förskolan sedan tidigare har så få förskollärare, och menat att det påverkar hur vi samtalar om vårt yrkesutövande.  

     Med bakgrund i detta har jag funderat på hur vi uttrycker oss i förskolan, när vi samtalar om vår verksamhet kollegor emellan? Har vi ett professionellt yrkesspråk? Skiljer sig yrkesspråket åt mellan förskollärare och barnskötare beroende på utbildningsbakgrund? Och finns det ett pedagogiskt yrkesspråk som är gemensamt för all skolverksamhet (förskola, fritidshem, skola) för barn mellan ett och sexton år? 

     Dessa är förstås frågor som inte går att svara på i ett kort blogginlägg, men jag vill ändå resonera kring frågorna lite grand, även om det blir i högst generella drag.

Förskolans verksamhet bygger på flera olika traditioner. Runt sekelskiftet 1800-1900 startades barnträdgårdar och småbarnsskolor, vars uppgift var att ge barn pedagogisk fostran. Vid samma tid fanns även barnkrubbor, vilkas uppgift var att ge fostran och stöd till barn från arbetarklassen. Förskolan har alltså sitt ursprung i två traditioner: en social och vårdande tradition och en pedagogisk tradition. Socialdepartementet hade från början ansvaret för förskolan, men 1996 flyttades ansvaret över till Utbildningsdepartementet. Förskolans verksamhet började då att ses som en del i utbildningssystemet. Det pedagogiska uppdraget förstärktes 1998, då förskolans läroplan (LpFö98) kom.

      I förskolan finns två yrkesgrupper: barnskötare och förskollärare. Förskollärarna har en akademisk utbildning och yrkesrollen bygger vidare på barnträdgårdslärarinnornas pedagogiska uppdrag. Barnskötarnas yrkesutbildning var från början en vårdutbildning med fokus på omsorg. Idag finns i barnskötarutbildningarna dock en pedagogisk grund.

Allt detta sammantaget innebär att det i förskolans historia finns en mängd traditioner som ligger till grund för hur vi arbetar i förskolan idag. Traditionerna påverkar de diskurser (sätt att tala om världen) som finns i förskolan. Diskurserna påverkar hur vi uttrycker oss när vi pratar med varandra.

     Historikern och filosofen Michel Foucault menar att diskurserna påverkar vad vi kan säga, hur vi kan uttrycka oss och vem som får och kan uttrycka sig på vilket sätt. Det handlar om makt och positionering. Makten är inte något en enskild person har, utan det handlar om de styrkeförhållanden som finns i alla relationer mellan människor.

Alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst       Michel Foucault (1993, s. 7)  

Frågan är således om finns olika sätt att uttrycka sig inom förskolan, utifrån yrkesgruppernas olika bakgrunder? Med bakgrund i Foucaults resonemang så är det så. Förskollärarna har redan i egenskap av att vara förskollärare en annan position än vad barnskötarna har. (Läs gärna om detta i min examensuppsats som handlar om makt och relationer mellan yrkesgrupperna i förskolan, utifrån en diskursanalys. Länk här). Förskollärarutbildningen är till skillnad från barnskötarutbildningen en akademisk utbildning. Det borde rimligtvis innebära att förskollärarna får med sig ett antal akademiska pedagogiska begrepp under sin studietid.

Förskolan lyder under skollagen. I Skollagen, 1 kap 5§ står: "Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet". Det finns kritik mot att så inte är fallet i någon större utsträckning i förskolan. Det är en kritik som jag tror är berättigad. Jag tror att tonvikten i förskolan ligger på den beprövade erfarenheten, men att man inte i lika stor utsträckning tar avstamp i vetenskaplig grund.

     Jag tror att det professionella språkets varande hänger samman med förankringen i forskningen. Jag tänker att om vi håller oss ajour med nya rön inom skolforskning, och diskuterar dessa på våra arbetsplatser, så tillskansar vi oss också ett uppdaterat professionellt pedagogiskt språk.

     Frågan är dock: Är det detta språkbruk vi vill föra in i förskolan som grund till vårt gemensamma professionella yrkesspråk? Kommer det innebära att några alltid känner sig uteslutna? Det professionella språket riskerar i så fall att bli ett ännu starkare uttryck för makt mellan personer i förskolans arbetslag.

Förskolans arbete är i högsta grad praktiskt. Men för att vi ska kunna utföra vårt uppdrag måste vi knyta an till teori genom samtal och diskussion. Vi behöver ett gemensamt språk för att beskriva lärprocesser. För att kunna föra samtal på mest fruktbara sätt måste vi ha ett gemensamt yrkesspråk.

   Jag menar att vi trots allt  bör införliva ett språk som bygger på pedagogisk forskning i våra verksamheter i någon mån. Jag tänker att det hjälper oss att ha ett professionellt språk som liknar det yrkesspråk som används i andra delar av skolsystemet. Ett gemensamt yrkesspråk tror jag hjälper oss att lyfta yrkets status.

Det finns en hel del som är lika inom skolverksamheter som bedrivs för barn och ungdomar mellan ett och 16 år. Naturligtvis finns också mycket som skiljer sig åt, men jag tänker att vi så långt det går ska synliggöra det som är lika, genom att använda oss av ett gemensamt yrkesspråk. Jag tror att det bidrar till att vi närmar oss varandra på flera olika plan, och att vi på så sätt kan visa att vi är delar av ett gemensamt skolsystem.

Bild: pixabay.com

Fnattar omkring - Tove Jansson 100 år

Häromdagen kände jag brandrök från den stora branden i Västmanland, samtidigt som jag hörde åskan. Det var en märklig dag och mina associationer gick till Hattifnattarna, Tove Janssons figurer, vilka är elektriska, gillar oväder och luktar bränt.

Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år igår, den 9 augusti 2014. Hon är en av de stora litterära personligheter som med sitt bildskapande och sina underfundiga texter har gjort stort intryck på många personer. Jag föreställer mig också att hon har bidragit till såväl den finska som svenska nationella identiteten.

Jag tänker att Tove Jansson, likt Astrid Lindgren med sina skildringar, John Bauer med sina sagobilder och Elsa Beskows med sina berättelser, har bidragit till att transformera bilden av de stora skogarna från farlig vildmark till en väldig lekplats. De beskriver ett vilt paradis där drömmar, äventyr och förunderliga väsen bor. Även om vi inte bokstavligen kan resa till Mumindalen så finns den ändå på vår inre karta över ett drömskt barndomsland.

Skogen är visserligen inte ofarlig i berättelserna, men den är inte heller våra hjältars fiende. Jansson rör sig med lätthet genom den snåriga terrängen med hjälp av sitt språk. Hennes förmåga att med självklarhet fånga både det poetiska och filosofiska har kommit att inspirera stora som små världen över.

Något jag gärna vill fästa lite extra vikt vid är Janssons sympatiska barnperspektiv. Jag har förstått att hon bemödade sig med att svara barn på deras frågor, trots att hon var mycket sjuk under sina sista levnadsår. Hon tog barnens frågor på stort allvar. Hon förstod att även om hennes berättelser var fiktion, så fanns det en verklighet som påverkades av hennes historier.

Något annat som pekar på Tove Janssons fokus på barnet är att mumintrollets pappa inte har ett eget namn. Han är beskriven som just pappa. Även innan han blir pappa, som ung, talar han om sig själv som "Mumintrollets pappa" i boken som handlar om hans bravader. Så trots att han är en både viktig och färgstark karaktär, så är det ingen tvekan om att det är barnet, Mumintrollet, i centrum.

Ateljén  bilden hämtad från Tovejansson.fi

Tove Jansson har skrivit om mycket mer än muminvärlden (titta här), men där har hon skapat ett rikt och fängslande universum. Där finns utrymme för både stora och små känslor. Hon fångar det komplexa och det enkla, det vardagliga små nöjena likväl som  mötet med det extraordinära.

Ni känner säkert till det ängsliga Knyttets resa från ensamhet och sorgsenhet till mod och gemenskap. Idyllen har sina skuggor och gör därmed världen mer levande. Inte minst har vi Mårran (jag har förstått att Mårran är en symbol för hur närvarande kriget hade känts) som är en väldig iskall skugga som fryser vägen hon går över. Skräcken håller oss läsare och lyssnare på spänn, men humorn är alltid närvarande.

Jag avslutar med en av mina favoritpassager från "Muminpappans memoarer" (1968, sid. 128-129). Det är när Muminpappan frammanar ett spöke i sällskap med Joxaren, Rådd-djuret och Fredriksson.

Spöket infann sig precis klockan tolv med tre ihåliga tjut. Jag är här! yttrade det på sitt oefterhärmliga sätt. Darra, ni dödliga, för de bortglömda benens hämnd!
  Hej hej, sa Joxaren. Varför tjatar du jämt om de där gamla benen? Vems är de? Varför tar du inte reda på det själv?
   Jag sparkade Joxaren på smalbenet och sade artigt: Var hälsad, du hålvägens fantom! Hur står det till? Fasan grinar gulblekt över denna förtappade kust.
    Låt bli mina repliker! sade spöket argt. Sådär får bara jag tala!

Förväntan och förförståelse - gult ljus

Fredagkväll. Huset var fullt med barn: två egna och fyra andras, som vi skulle vara barnvakt till. Efter lek och middag hade vi planerat att se på film. Jag tänkte: "Det är dömt att misslyckas att låta sex barn i varierande åldrar samsas om att välja en film.

Därför tänkte jag ut en listig plan: Jag bad ett av barnen att välja en film hen ville visa för de andra. Vid middagen, berättade jag för alla sex barnen att hen ville visa Lego Star wars-filmen, och att det förstås var helt frivilligt om man ville se den eller göra något annat. Ingen konflikt uppstod.

Jag återkommer ständigt till det hermeneutiska begreppet förväntning (hermeneutik = tolkningslära). Att begreppet är viktigt tycker jag att man  ständigt märker. I egenskap av att vara intellektuella varelser vill vi ha beredskap för vad som komma skall. Vi blickar framåt, planerar för framtiden och fantiserar om möjligheter längre fram.

Som jag ser det behövs det en länk mellan nu och sen. Vi skulle troligen inte fungera  vettigt om saker och ting bara hände hipp som happ. Vi skulle drabbas av ständiga överraskningar och vi skulle inte ha någon förmåga till framförhållning.

Jag tänker på trafiksignaler: Rött betyder "stopp", gult betyder att man ska göra sig beredd och grönt betyder "kör"! Det gula ljuset länkar nuet till en snar framtid. Man blir varse om hur viktigt det är med förväntningar på framtiden och behovet som finns av "gult ljus"-länken

Den beredskap man har beror på förkunskaper och förväntningar. De behövs i ansatsen och hindras man i språnget är det som att snubbla. Eller ännu värre, som om att någon fäller krokben.

Vad har då detta med barnkultur att göra? Det handlar om att barn ofta behöver förberedas för förändringar. Särskilt gäller det som är utanför de normala ramarna och rutinerna. Som vuxen behöver man ge barnet förutsättningarna för det som ska komma,  det vill säga vilka förväntningar barnet kan ha på det som ska ske. Vuxna behöver ge barnet "gult ljus" innan det slår om till grönt, annars kan somliga bli kvar vid den röda signalen. Jag tänker att barn många gånger blir "trotsiga" därför att de inte var inställda på att exempelvis klä på sig.

Det är många gånger en fråga om sociala färdigheter. Det handlar om att kunna vara flexibel.  Det är inte alltid lätt att vara smidig om man är inställd på ett viss förlopp, medan barnet har en annan vision. För egen del behöver jag helst vara förberedd på att behöva vara flexibel. Det måste jag till exempel göra när jag går in i min yrkesroll. För andra kanske flexibiliteten kommer naturligt utifrån personlighetsdrag.

När barn är frustrerade kan det mycket väl handla om att den verklighet de upplever inte stämmer med de förväntningar de har. Som förälder behöver man känna sitt barn för att kunna förstå sitt barn. Man behöver ha ett hum om vad barnen förväntar sig och förmåga att ge barnen positiva förväntningar.

För att förekomma onödiga konflikter kan man som förälder försöka vara närvarande och bidra med det gula ljuset - vilken form det än må vara. Det kan handla om  en blick, en sak eller något någon säger.

Inte sällan försöker vi lära barn att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Det stora dilemmat här är att inte kunna förbereda för allt, eftersom saker ibland dyker upp i sista sekunden. Vissa barn, exempelvis vanligt bland barn med diagnos inom autismspektrumet, har stora problem med förändringar som kommer oannonserat. Somliga upplever det svårt att byta aktivitet oavsett om de har fått möjligheter till förberedelse. Andra får man inte förbereda alltför tidigt eftersom de gärna kastar sig över nästa aktivitet omedelbart. Barn är som ni vet olika.

 

Dessutom är en del barn lyhörda och drar snabbt egna slutsatser. Råkar man nämna att det finns en glasskiosk vid badstranden, har man i princip lovat att köpa glass. 

En del överraskningar kan vara trevliga, medan andra kan vara besvikelser. Att signalera gult ljus är vad jag har märkt ett bra sätt att förekomma onödiga konflikter. Men saker och ting förändras, så det är en ständig balansgång att vara förälder. Det är nödvändigt att ha beredskap för att oförberedda saker kan hända.

Vårt gemensamma rum

Jag åkte tåg häromdagen. Tåget var fullsatt. Där fanns unga människor, som surfade på datorer eller lyssnade på musik i sina hörlurar. Där fanns äldre människor som satt och småpratade, eller tittade ut genom fönstret. Där fanns medelålders män och kvinnor, varav någon tog ett glas vin under resan. Och där fanns barn i olika åldrar.

Det är sällan helt tyst i en vanlig tågvagn. Dels ger själva tåget och rälsen ifrån sig en hel del ljud. Men även resenärerna pratar, rör sig, pratar i telefon....  Det gäller förstås även barnen, som kanske ger ifrån sig glada tillrop, berättar något för sitt ressällskap, eller kanske blir ledset en liten stund och behöver tröst.

Under min tågresa hörde jag en vuxen person återkommande gånger sucka högljutt, följt av ett "Ah, men..." . Suckarna kom när hen tyckte att något barn lät lite för högt.

Detta fick mig att fundera: Vilken toleransnivå har vi egentligen gentemot varandra i våra gemensamma rum? 

I vårt samhälle möts vi dagligen i olika typer av icke-privata rum. Det kan vara i kollektivtrafiken, som här. Men också exempelvis i affärer eller på gator och torg. Vad är det som gör att vissa – ­påfallande ofta vuxna – anser sig ha rätt att sucka och ondgöra sig över andra – påfallande ofta barn och deras föräldrar? 

Vilka förväntningar har vi på att människor i det offentliga rummet beter sig på det sätt vi själva anser vara det rätta? Är förväntningarna på småbarnsföräldrar att de ska försöka hålla sitt barn så tyst som möjligt i det gemensamma rummet, för att det annars "kan störa andra" (vuxna)? Har vi samma syn på hur mycket vuxna får låta, som på hur mycket barn får låta? Är barns ljud mer störande än vuxnas?

Förstås måste vi försöka visa hänsyn gentemot varandra och likaså tala om för varandra var våra gränser går, om de utmanas.  Men vi måste också ha förståelse för att alla inte tänker lika som vi själva, och samtala med barnen om det. Barn förstår att människor kan tänka och tycka olika.

Men vi måste få ta viss plats i vårt gemensamma rum. Oavsett ålder.

I maj skrev Mikael en text som reflekterar över människors inställning till  "barn som stör". Läs den här.

Kroppens presens - närvaron

Sol och varma vindar har värmt sjöar och hav och bjuder in sommarlediga till bad flera gånger om dagen. Några kastar en boll mellan varandra, andra plaskar i vattnet. Det kanske inte sägs så mycket, men de flesta verkar ändå trivas, oavsett ålder. Kanske är det lättare för en del att umgås med sina barn om aktiviteten är fysisk och ordlös?
Mellan tanken och kroppen ligger ett gränsland där orden härskar. Med hjälp av orden, de verbala eller uttryckta i textform, förskjuts verkligheten. Orden sätter perspektiv på tillvaron genom att tala om det som händer, har hänt eller kommer att hända. Kroppen har bara ett nu i det omedelbara rummet.

Var vi än går tar vi huvud och kropp med oss. Men om än huvudet känns tomt och munnen är tyst så har kroppen alltid ett uttryck. Hållning, miner och armar som rör sig kan skvallra om vad kroppen känner eller vill förmedla. Det är förstås även så att tystnaden kan vara talande – närmast öronbedövande – eftersom förväntningar på ordens betydenhet inte sällan är enorm. Vi lever i en värld där orden är kopplade till makt. Det är genom orden vi visar vår kunskap.

Utifrån denna bakgrund är det självklart att vi fäster stor vikt vid barns språkliga utveckling.  Att barn får lära sig att läsa och skriva är något vi ser som avgörande för hur väl de kommer att klara sig i framtiden. Det är förstås viktigt då vi skapat oss en värld där text har en oerhört betydande och central position. De märks inte minst  i tidningar, i böcker och i sociala medier, vilka helt och hållet saknar kroppsspråk. Man kan dock fråga sig om inte smajlis och emojis (så kallade emotikoner) möjligen försöker kompromissa för brist på kroppsspråk?  

Vid en direkt kommunikation har kroppen en särskild position i att föra fram ett budskap. Tänk dig till exempel att någon berättar med ord hur trevligt hen hade i helgen, men att hen samtidigt skakar på huvudet. Huvudet är en del av kroppen och huvudet styr kroppen. Det är hjärnans funktion att kontrollera musklerna – många av dem utan att vi är medvetna om det.

Du har säkert hört att "kroppen är svag och att därför måste anden (det vill säga viljan) vara stark... Eller att "det man inte har i huvudet får man ha benen". De dualistiska förställningen om intellektet och kroppen skapar en onödig polarisering. Vi är kroppsliga, sinnliga varelser oavsett den mentala kapaciteten. Visst vi kan skoja och säga att kroppen är hårdvaran och för att kompensera dess brister och drifter måste vi uppgradera vår mjukvara. vilket innebär att vi skaffar oss kunskaper. 

Jag tror att vi generellt blir allt sämre på att läsa av kroppens signaler, som om att vi vill forcera ordens makt över kroppen. Och visst, det är klart att viljan kan formuleras i ord och ge kraft åt kroppen. Men hur mycket stress kan vi utsätta en kropp för? Vilka förväntningar är rimliga? Hur länge måste man vara stilla när man går i skolan? Kommer ordning och reda att innebära självkontroll över kroppar som inte bara vill, utan behöver röra sig? Finns det inte några problem med att se oss som civiliserade och höja vår kultur över naturen? Jag menar att vi alienerar oss från naturen och de "drifter" vi föds med. Med det sagt vill jag vara tydlig med att jag inte menar att vi ska följa kroppens alla impulser. Vi är ändå sociala varelser som behöver fungera tillsammans med andra individer.

Det jag vill formulera som kroppens presens är inte motsatsen till vad kroppen kan säga i ord. Kroppar kan skriva, tala och teckna med teckenspråk. Kroppens presens är en dimension av vår kommunikation sinsemellan. Det är extra viktigt att vara uppmärksam på denna fysiska aspekt av vårt sätt att förmedla oss hos yngre barn för att de ännu inte har lärt sig ordens komplexitet. Kroppen har alldeles egen intelligens: Den tänker praktiskt genom aktioner. Den har en egen typ av pragmatik. Den lär sig genom att pröva, träna och upprepa. Den förhåller sig till rummet och nuet. Den balanserar, klättrar och hoppar. Den bygger upp och river ner stort och smått i rummet. Det kan handla om små sublima rörelser, ögonbryn som höjs, eller stora yviga gester. Som jag ser det bör kroppens uttryck erkännas för dess egen skull. Kroppens eget språk har inte någon grammatik i den intellektuella mening som det ordbaserade språket har, så det är lätt att underställa kroppsspråket de verbala och inte minst de skrivna uttrycken.

Kroppen uttrycker sig i nuet. Se hur barnen leker i vattnet, springer på stranden och jagar varandra på ängarna. Signaler som ges i ögonkast vittnar om samförstånd. En hand på axeln förmedlar samhörighet. Eller var det möjligen en nedlåtande klapp? En knuff i magen av en busig lillebror kan vara starten på en konflikt. Men det kan också vara en jargong mellan syskon – som inga andra än syskonen riktigt förstår.

Den fysiska och kroppsliga utvecklingen korrelerar med den intellektuella. Men det har olika uttryck. En del barn blir mer fysiska i sina uttryck, andra blir mer intellektuella. Några hjular fram, hoppar, klättrar, verkar oförsiktiga och utmanar föräldrars tålamod, medan andra funderar högt och tycker och frågar till dess föräldrarna får skavsår i öronen. Men vi måste förstå att barn är olika och att de uttrycker sig olika. Det är oerhört viktigt att vi inte polarisera barnens uttryck. Se de inte som två olika typer av utryck. Alla varianter finns. Det ena utesluter inte det andra. En del är mer av det ena eller det andra. Men ingen är bara det ena eller det andra.

Jag menar nu att vi vuxna lätt glömmer bort att barn ofta är mer kroppsliga eller sinnliga än oss vuxna. Det medför att vi ofta läser in symbolik sett genom ett vuxenfilter när vi vill förstå barn. I synnerhet när det handlar om små barn.

Inspireras av barnen och finn nuet, känn närvaron. Livet är det som sker nu.

Något utöver det vanliga - en reflektion kring sommarlovet

Ledig tid. Sommarlov. Semester.

Många av oss har möjlighet att ha kortare eller längre ledighet under sommaren tillsammans med våra familjer. Men hur vi väljer att spendera ledigheten tror jag varierar mycket.

Foto: www.fotoakuten.se

Vissa familjer maxar och är inte hemma en sekund under lovet. De hälsar på släktingar och kompisar, leker på nöjesparker, åker båt, bil, tåg och flygplan, åker ut till skärgården, åker hem från skärgården, picknickar, badar, kanske åker de utomlands eller utomläns... idéerna verkar aldrig ta slut.

Andra rör sig inte långt hemifrån. Barnen leker kanske i närområdet. Man kanske tar en dag i skogen eller på stranden. Eller umgås i goda vänners lag.

Hur familjer spenderar sin semester kan förstås vara beroende av vilka ekonomiska medel som finns. Men det beror också på vad man väljer att göra med sin lediga tid. Och jag tror att det påverkas av vad man som förälder tror att det förväntas av en. Och då kanske inte i första hand utifrån vad man tror att barnen förväntar sig. Jag tror snarare att  man kanske jämför sig med vad "alla andra" barnfamiljer gör. Fastän det viktigaste egentligen är att ta fasta på vad man själv och familjen tycker om att göra.

Om man frågar barnen, tror jag att de tycker att det viktigaste är att få göra saker tillsammans. Tillsammans med familjen. Och tillsammans med vänner. Jag tror egentligen inte att det allra viktigaste är vad man gör.

Sen är det klart att nya erfarenheter berikar alla människor. Men dessa nya erfarenheter behöver nödvändigtvis inte införskaffas på en nöjespark.

Jag tänker också att sommaren måste få vara en tid för återhämtning. Det måste finnas tid att bara gå hemma och skrota och kanske skaffa sig nya perspektiv också genom att läsa böcker, eller se film och teve. Man måste inte vara ute alla dygnets 24 timmar bara för att solen skiner.

Utöver människors olika möjligheter och preferenser för vad man gör med sin lediga tid,  så tänker jag på de barn som lever under förhållanden där det inte finns någon möjlighet att göra några utsvävningar under sommaren. Många av dessa barn går förmodligen på förskola eller fritids under stor del av sommaren. Min förhoppning är att förskola och fritids har möjlighet att göra något utöver det vanliga för de barn som tillbringar många och långa sommardagar där.

Du som arbetar på förskola eller fritids under sommartid:  hur tänker ni kring detta på din arbetsplats?