Varför barnkultur? - #92

Varför har jag fastnat för barnkultur som fenomen? Det är en komplex fråga, och på den finns det flera svar. Idag har upplevelser av barnkulturen visat hur fantastisk det kan vara om man bara låter ge sig hän. Ändå har det inte varit en särdeles ovanlig dag.

Begreppet kultur menar jag ska förstås både ur en estetisk och en antropologisk aspekt. Det är på det sätt som Johan Fornäs, professor i Medie- och kommunikationsvetenskap, beskriver kultur. Begreppet handlar om meningsskapande praktiker. I min familj har vi lagt särskilt stor tonvikt på det estetiska, vad gäller såväl intryck som uttryck. Konsten, musiken och texterna ger liv åt berättelserna vi så gärna vill ta del av. Barnkulturen har en betydande plats hos oss, på flera plan. Det berör oss teoretiskt, praktiskt och direkt. Det finns stunder som jag tänker att det nästan är som en livsstil.

Förutsättningen är förstås att man är intresserad av barn och deras kultur, och kanske än viktigare, att man inser att barnkultur inte är ett isolerat fenomen. Kulturer och dess uttryck flätas samman, möts och ges djupare innebörder. De kulturella referenser jag har med mig från min barndom likväl som de som jag har fått som vuxen har kopplingar och länkar till barnens kultur. Dels har de det, därför att jag gör många av mina intressen tillgängliga för dem. Dels för att jag är intresserad av vilka intressen de har. Ibland kan det innebära att vi möts vi på halva vägen. Jag har vuxit upp med Star wars-filmerna, medan barnen växer upp med Lego Star wars.

Detta skapar kulturella referenser vi alla kan förhålla oss till. På så vis har vi något gemensamt att samtala om, skratta åt och laborera med. Jag behöver inte "sänka" min nivå och spela intresserad. Det är faktiskt tvärtom: jag höjer min nivå. Tillsammans gör vi komparativa filmanalyser på vårt eget sätt: "Om Hagrid är Chewbacca, vem är då Yodas motsvarighet i Harry Potter?"

Vi leker, ser film, läser böcker och kollar youtubeklipp där någon har återskapat en hel värld baserat på Miyazakis klassiska animefilm Spirted away i Minecraft. Vi gör det tillsammans. Jag tar min föräldraroll på allvar. Jag är den del av deras barndom. Likaså är de en betydande del av mitt liv. För mig är det en plikt att vara lyhörd och nyfiken. Därför att jag månar om vår relation. Det ger mig också insikter om vad som är värdefullt i deras liv. Hur kan jag ta ansvar för dem och påstå att jag vet vad som är "bäst" för dem om jag inte engagerar mig?

Badhuset Från Spirited away återskapat i Minecraft

Somliga spekulerar i att man inte ska vara kompis med sina barn, Men jag kan försäkra att det går alldeles utmärkt att ha en vänskaplig relation och vara förälder, med gränssättning och ansvar. Jag kan förstås aldrig ersätta den typen av vänskap de söker hos jämnåriga, det vore patetiskt att ens försöka.

Det är fängslande med barnkultur. De uttryck och intryck barn gör och får fascinerar mig. Jag tänker att hur man ser på barn säger något om hur man ser på människor över lag. När man är med barn, så har man det bästa alibit att få på ett lekfullt sätt utforska livet.

Vasäjeru? Om samtalets nödvändighet - #91

Att dela med sig av sina tankar och perspektiv kan ibland kännas lite väl personligt. Men jag tänker att det  är nödvändigt för att vi ska förstå och lära känna varandra. Genom mellanmänskliga dialoger bygger vi relationer och skapar meningsfulla sammanhang.

De erfarenheter vi bär med oss kan skilja sig mycket åt. Då krävs ett ödmjukt förhållningssätt gentemot varandra. Ett sådant förhållningssätt kan bidra till att vi känner oss tryggare och vågar dela med oss mer av våra erfarenheter.

Våra samlade erfarenheter kan forma nya perspektiv och hjälpa oss att fördjupa våra reflektioner. Om våra erfarenheter skiljer sig allt för mycket åt kommer vi uppleva att vi inte har något gemensamt. Vi kommer troligen inte att välja att umgås med varandra.

Sådana relationer tänker jag förekommer ofta i skolklasser eller på arbetsplatser och liknande. Det vill säga i grupper där medlemmarna inte själva har valt varandra.  Men om vi ser positivt på varandra och har ett öppenhjärtigt sinne inför varandras erfarenheter kommer också dessa relationer vidga våra perspektiv.

Nyfikenhet, kreativitet och erfarenhet är viktiga beståndsdelar i dialog och reflektion. Jag tänker att vi i skolan och förskolan har ett stort ansvar att skapa ett samtalsklimat där det är tillåtet för alla deltagare att tänka, tycka och reflektera på egna, personliga sätt. För barn och elever måste det finnas möjligheter att "tänka utanför lådan". Kreativitet och nyfikenhet måste få vara samtalens drivkraft.

Behövs försteförskollärare? - #90

För en vecka sedan diskuterades försteförskollärare i förskolechatten (#fskChatt) på Twitter utifrån frågan "Behöver vi dem i förskolan, och hur ska de användas?"

                                                                                                           

Förstelärare i förskolan är något nytt. Det finns inget nationellt beslut kring införandet av försteförskollärare, utan uppdraget är något som vissa huvudmän har valt att införa och forma själva. Således finns inga riktlinjer för förstelärare i förskolan.

Detta kunde också konstateras i samtalet i chatten. Det upplevdes svårt att diskutera något som det inte ens finns en definition för. Vilket är syftet? Vilket är uppdraget? Vem eller vilka får ut något av försteförskollärartjänsterna? Förskolan? Eller bara försteförskolläraren sjäv?

Uppdraget

Uppdraget för en försteförskollärare måste rimligtvis handla om att driva utveckling i förskolan. Men behövs försteförskollärare för att driva utveckling? Kan detta inte ske inom den organisation som finns i förskolan idag? Alla pedagoger i förskolan är ålagda att utföra uppdraget utifrån styrdokumenten. För att lyckas med detta fullt ut krävs ständig pedagogisk utveckling. Alla förskollärare har ju dessutom ett utökat uppdrag utifrån förskolans läroplan som handlar om dokumentation, utvärdering och uppföljning av verksamheten. Vilket förstås också ligger till grund för utvecklingsarbetet. Och sist men inte minst: Förskolechefen har ett pedagogiskt ledaruppdrag. Behövs en nivå till?

Jag tänker att det redan idag på förskolorna finns pedagoger som har större engagemang och inspirerar till utveckling mer än andra. Något som jag tänker måste uppmärksammas. Kanske genom att ge uppdraget ett namn?

Fast kanske handlar motståndet om själva namnet? Försteförskollärare innebär ju att det endast är förskollärare som kan få ett dylikt uppdrag. För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg här på bloggen om förskolans starka diskurser och maktrelationer som utmanas vid införande av försteförskollärare.  Läs det inlägget här

Utveckling

Men om vi nu vill förbättra förutsättningarna för förskolans utveckling, och försteförskollärare inte är en del av detta, vilka förutsättningar behövs då för att öka kvaliteten på vårt uppdrag – så att alla barn alltid får fantastiska dagar fyllda av lek och lärande? Var ska vi förändra?

Finns det någon risk med att vissa personer får ett utökat uppdrag? Innebär det något negativt för övriga i arbetslaget? Personligen tror jag att förskolan inte klarar sig utan dessa extra engagerade pedagoger som har förmågan att inspirera, engagera och hjälpa andra att öka sitt didaktiska kunnande. Det handlar om att ta tillvara på pedagoger som är bra på pedagogisk handledning. Pedagoger som är bra på att sträva mot förskolans mål, och som kan hjälpa andra att nå dit. Oavsett vad vi kallar dessa personer – försteförskollärare, pedagogistor, utvecklingsledare ... – så behövs de. Och för att dessa personer ska tycka att detta uppdrag är roligt, så tror jag att de behöver uppmärksammas för sina insatser och sitt engagemang.

Förskolan har förstås en fantastisk styrka utifrån det kollektiva lärandet och utvecklingen. Och utvecklingsarbetet bör ske i alla möjliga konstellationer. Inte minst tillsammans med barnen. Men jag menar att det inte finns någon motsättning i detta, i förhållande till att uppmärksamma enskilda människors styrkor. Man kan och bör använda sig av och införliva dessa styrkor i utvecklingsarbetet. 

----
Det här blogginlägget har jag skrivit med inspiration av alla som deltog i #fskChatt den 22 maj 2014. Tack @forskolechatt @skaparn @tystatankar @LTLinder @thompotti @ottobergman @flobytjej @annklarsson @tim_mighall @andersiktmali @HelenPetersson @Lancefestivalen mfl.

Tecken till varandra - #89

Att "fler språk berikar varandra " är ett av mina mantran, det har ni vid det här laget säkert laget märket till. För språk är inte alltid bara glosor som har absolut samma betydelse på ett annat språk.

Språket är kulturbärare och innehåller uttryck som är kodade. Att vara bekant med dessa uttryck eller koder ger därför en känsla av samhörighet.

Jag vill passa på att slå ett slag för teckenspråket. Jag själv behärskar endast lite stödtecken, men det har varit tillräckligt för att ge mig ett extra verktyg då jag har arbetat med barn som har haft svårigheter med att utveckla ett verbalt språk. Jag kan således ingen grammatik och är inte heller bevandrad i dövkulturen.

Dessa stödtecken har visat sig vara praktiskt då jag använde det med mina egna barn när de ännu var mycket unga. När barnen ännu inte kunde tala så har de ändå förmåga att med några enkla tecken förmedla sig. Tvärtom vad många skulle kunna föreställa sig så hämmade det inte den verbala utvecklingen. Fler språk berikar!

När man vill kommunicera utan att störa, har tappat rösten eller är i en miljö där man som hörande plötslig inte kan höra vad andra säger på grund av störande ljud, då är teckenspråk till stor nytta.

Som idag när jag hämtade barnen. De visste att jag hade tappat rösten. Deras uppmärksamhet och närvaro i vår kommunikation var spännande. Situationen var förstås lite annorlunda men eftersom vi känner varandra så väl kunde jag med enkla medel (kroppsspråk) och stödtecken göra mig begriplig. Andra barn såg lite förvånande ut, medan det fanns en glimt i mina barns ögon, de förstod mig. Som om vi hade ett hemligt språk tillsammans.

 

 Om ni är mer nyfikna på fler tecken kolla Svenskt teckenspråkslexikon (länk här).

Det svänger i barnkulturen - #88

Kom igen katten det svänger ju!

Barns kultur är inte en isolerad ö av spektakel. Barnkulturen är minst sagt en ocean av olika uttryck. Kulturer berikar varandra där de möts. Vi vuxna inspirerar barns uttryck och är vi observanta och lyhörda kan barns kultur vara mycket inspirerande för oss vuxna. Vi lär av varandra och utbyter idéer. Det är underbart att dela dem.

 "Pappa, får jag ha en show?" undrar yngsta barnet som har så mycket dans i kroppen att hen numera hjular fram. "Självklart. Två eller tre låtar. Sedan är det tandbortsdags."

Barnen ordnar till en scen, och jag kör igång Spotify. Jag är således "ljudtekniker". Jag innehar även den viktiga rollen som  publik. Det äldre barnet fixar med ljusslingor och är "ljustekniker". Sedan vill hen vara med i showen och mima till låt nummer två: Ylvis "The fox". 

Fraka-kaka-kaka-kaka-kow!

"Ju fortare jag dansar ju bättre blire" säger den yngste. Hen studsar, hjular och tar en massa coola danssteg. Som tredje låt väljer barnen gemsamt en låt som jag har introducerat för dem: Parov Stelars "Catgroove". Det är en låt som jag själv är förtjust i, efter att jag fann en inspirerande video på Youtube. Klippet har vi kollat på tillsammans många gånger, barnen och jag.

"Jag gjorde som han" säger en genomsvettig liten parvel som lånar några moves från youtubeklippet där dansaren slänger av sig hatten. På det hela taget är barnets dans mer likt en tornado, än killen i videoklippet.

Men visst katten svänger det!

Ett sympatiskt barnperspektiv - #87

– Den stolliga grabben blir nog klokare en vacker dag!

Men tro mig – Hodja blev fortfarande inte klokare"

Citatet är hämtat ur "Hodjas flygande matta" av Ole Lund Kirkegaard. Hodja vill se sig om i världen men alla han möter tycker att han är tokig. Han är en pojke med en idé, och lust att göra något annat än att gå i skolan eller att reta tanterna nere vid brunnen som de andra barnen gör. Han bryter mot de förväntningar som finns förborgade i vuxennormen, vilka dikterar villkoren för barnen.

När jag iakttar eller samtalar med ett barn har jag möjlighet att ta del av barnens värld direkt. Hur jag sedan förstår och tolkar deras perspektiv kommer alltid vara färgat av mina egna erfarenheter som vuxen. Ifall jag kallar ett barn för "stolle" så säger det mer om mig än om barnet.

När vi vill förstå ett barn är lätt att läsa in symbolik som inte finns. Det kan även vara tvärtom: barn som inte har ett språk som är lika utvecklat som en vuxens gör omvägar eller konstruerar nya ord och begrepp efter förmåga och behov. Deras kreativitet kan stundom vara rena tillfälligheter och byggda efter eget huvud, beroende på hur de uppfattar att språket konstrueras. Möjligen chansar de. De blir ju som regel ändå förstådda.

Jag menar att vi bör anamma ett sympatiskt barnperspektiv. Det innebär att vi inte bara försöker förstå och utgå från barnens egna utsagor, utan att vi även är aktsamma på våra egna tolkningar. Finns det en underliggande vuxenagenda i det vi formulerar vara ett barnperspektiv? I så fall – kan vi vara ärliga mot oss själva och förklara varför?

Varför säger alla vuxna att Hodja kommer att bli klokare med tiden?

Det sympatiska barnperspektivet syftar till att hitta barnets egen horisont. När jag gör en analys, är den just min analys. Aldrig barnets. Det handlar om hur våra behov av förståelse kan variera. I synnerhet varierar den mellan olika individer. Men jag upplever att vuxna i allmänhet har en tendens att vilja förstå sin omvärld. De vill veta. Barn är ofta mycket nyfikna och har också behov av att veta. Men de behöver inte alltid förstå. De formar sig ibland den förståelse de tror sig behöva. Den kan verka både fantasifullt och ologisk. Men förståelsen är nödvändigtvis inte mindre sann för barnet. Se bara hur världen även uppfattas olika av vuxna.

I det jag kallar barndom tar testandet stor plats. Det handlar om att  undersöka världen genom att chansa och pröva sig fram. "Vad fungerar och vad händer om jag säger och gör så här?" Det är vid gränserna världens beskaffenhet blir tydlig, den form som uppenbarar sig där ger förståelsen vi behöver för att klara oss i världen.

Det sympatiska barnperspektivet är ett förhållningssätt som handlar om empati, att själv försöka sätta sig i barnets position innan man gör sin analys. Det är att utgå i från barnet som subjekt. Det syftar inte till att "tala om barnets bästa", ej heller försköna ­– eller för den delen, demonisera – barnet.

Detta är viktigt för mig därför att jag upplever att det alltför ofta talas om barn, utifrån förståelsen av dem som mindre värda än vuxna. Detta görs säkerligen inte med avsikt, men det blir en förståelse som utgår ifrån att barns åsikter och idéer inte kan bära sig själva. Vuxennormen har företräde och barnens utsagor måste således omtolkas så att de kan underordnas de vuxnas agenda. Det innebär att barn inte blir tagna på det allvar de förtjänar. Jag anser att vi bör lyssna utan att värdera.

Det är en sak att anpassa sig och försöka förhålla sig till barnens egen kultur på deras villkor. Det är något helt annat att förminska dem med bebisprat eller skratta åt deras lustiga ord eller uttal. Visst är det många gånger rart, det medger jag. Men hur vi talar om barn bidrar till en bild av barn som sedan påverkar hur vi agerar gentemot barn.

Barn har upplevt stora och små känslor, glädje och sorg. Men det kan vara svårt för oss vuxna att se hur barn upplever vissa saker. När vuxna bagatelliserar barns känslor är man inte särskilt sympatisk med barnets perspektiv. Däremot kan man som vuxen behöva stödja barnet, nyansera upplevelsen och erbjuda flera perspektiv.

Barns perspektiv & barnperspektiv - #86

Barns perspektiv   

"Det här ser jag!" 

Barns perspektiv kan bara barn ha. Barns perspektiv handlar om hur de ser på sin omvärld, och hur de reflekterar över och interagerar med den.

Hur kan vi vuxna nå och förstå deras egna perspektiv? Genom dialog och lyhördhet får vi mer kunskap.

Barnperspektiv 

"Jag ser dig!" 

Att ta hänsyn till barns egna perspektiv är att försöka  få en glimt av barnets egen värld. Att försöka få fatt på barnets syn på omvärlden. Det är att försöka se vad barnet ser och funderar över. Det kan vi till exempel göra genom att rent fysiskt befinna oss med barnet, sätta oss tillsammans med barnet och samtala med hen. Att anta ett barnperspektiv är att försöka sätta sig in i hur barn tänker och känner.

Att ha ett barnperspektiv brukar också betyda att ta hänsyn till "barns bästa". Men vem kan egentligen säga vad som är barns bästa? Vuxna har tolkningsföreträdet.

Att ha ett barnperspektiv innebär därför att vara ödmjuk inför att man som vuxen inte helt och fullt kan förstå barnet. Därför att vi inte längre är barn. Men vi kan försöka.