Möten, inspiration och kunskap på SETT - #68

Idag har jag varit på mässan SETT2014 (SETT=Scandinavian Educational Technology Transformation.) SETT är en plats för möten, inspiration och kunskap kring nya sätt att arbeta i förskola och skola.

Det har varit en lång dag. Framöver kommer ett mer utförligt inlägg om vad jag fick med mig från dagen. Jag reflekterar bäst med lite perspektiv. Men min dag kan sammanfattas på följande sätt:

Intryck
Processer
Bekräfta
Utmana
#fskchatt
Tweetup
bloggar
Seminarier
Lärande
Kompetensutveckling
Digitala verktyg
Minecraft
Lärmiljöer
Föränderligt
Skapa erfarenheter
Reflektion
Samtal
Diskussion

Och framför allt - möten! Jag träffade både nya och gamla bekantskaper. Det var fint.

Jag har haft turen att få träffa ett bra och klokt gäng personer via twitter. De visade sig vara bra och kloka i verkligheten också! Om du är twittrare och intresserad av skolutveckling och förskola - följ dem! @LTLinder  @Thompotti @ErikaKyrkSeger @Makkeberg

Och läs deras kloka bloggar: Pedagogiska kullerbyttan ; Lärande framtid ; thompotti ; Det digitala barnet

I en lite för stor barngrupp - #67

Jag följde med min yngsta på hens förskola idag. Jag gästade gruppen från morgonsamling till mellanmål.

Idag var det skogsutflykt med ryggsäck, macka, banan och dryck. Väl framme i en solbelyst glänta blev det lite naturkunskap, skogsvett och lek. Jag och pedagogerna pratade om hur lätt man kan smyga in lite matematik: "Den pinnen är så stor" eller ''hämta lika många kottar som här är stenar".

Det är en härlig grupp barn och jag har fullt förtroende för pedagogerna. Men när vi började samtala om storleken på gruppen, blev det ändå påtagligt – den är lite väl stor. Gruppens storlek har betydelse. Det är knappast någon överraskning: det blir lätt trångt i hallen, det blir fler barn att ha ansvar för och tiden pedagogerna kan uppmärksamma varje individ är begränsad. Det är värt att fästa extra uppmärksamhet på en studie som bland annat tagit fasta på vad gruppstorleken innebär i förhållande till antalet relationer (läs här):

Den visar att en grupp med 9 barn ger 36 relationer, med 18 barn

blir det 152 relationer. Och i en grupp med 40 barn blir det

780 relationer att förhålla sig till

 Det är därför föga förvånande om barnen är fullständigt utmattade efter en dag på förskolan. Det är inte bara leken, aktiviteterna och solen som tar på krafterna. Hur mycket egen tid har barn på förskolan idag? Att ständig vara omgiven av andra personer både tar och ger energi. Relationer både ger och tar lust. Oönskade och besvärliga relationer tär på krafterna.

Jag såg att pedagogerna tvingades vara lite "korta" mot barnen. Det gällde speciellt i samlingssituationerna. Delvis var det viktigt för ordningens skull, men också för att tiden skulle räcka till för alla att få en chans att svara på frågor. Bara korta svar hanns med. Med fler pedagoger hade gruppen i stället kunnat delas i mindre delar.

En del barn har inte lika mycket tålamod som resten av gruppens. Några pratar bara på, eftersom de bubblar av funderingar och någon är på väg någon annanstans. Det är verkligen inte konstig - de är barn. Men jag tror ändå att det inte bara skulle finnas tid att utveckla barnens idéer och frågeställningar i en mindre grupp, man skulle också kunna ha mer tålamod med de barn som har lite extra spring i benen och pratar lite för högt eller de barn som knuffas (oftast för att de inte hänger med eller förstår.)

Det var inte bara en iakttagelse för dagen, utan något jag funderat på ett tag. Jag tror att det finns barn i stora grupper som inte hänger med. En större grupp, menar kanske någon, ger varje barn större chans att finna en vän. Det är visserligen på sätt och vis sant, men det är ingen garanti. Vissa barn finner sig bättre tillrätta i mindre sammanhang. Ibland tänker jag att vissa barn har inte nått samma språkliga nivå som gruppen överlag. Blir det då mycket prat och instruktioner i flera led så blir det extra besvärligt för det barnet i en större grupp. Hur blir dessa barns relationer med andra barn? Stökiga?

Det gäller inte bara att minska storleken på barngrupperna. Resurserna bör även räcka till att ge pedagogerna tid till planering och reflektion. Vidare är jag övertygad om att något som bidrar till ökat engagemang och bättre förståelse är att fortlöpande utbilda personalen på förskolorna. Det blir en fråga om kvalitet och rentav demokrati. Det blir att synas och höras på sina egna villkor.

Vad blir det av de barn som inte klara att "sköta sig" i den stora gruppen? Har jag möjligen romantiserat idén om mindre barngrupper? Som jag ser det handlar det om att sätta gränser men att inte begränsa. Något som jag tror blir betydligt lättare i en mindre grupp.

Jag var inte med för att observera barnen eller personalen, men det var såklart svårt att inte reflektera över hur det ser ut. Det är en bra förskola och en härlig barngrupp och jag har förtroende för pedagogerna, men barngruppen är lite för stor. Det blir trångt, rörigt och emellanåt stökigt. Det är ingen fara egentligen, men låt det gå ett steg till. Det finns andra ställen där det är katastrof och där föräldrarnas oro inte tas på allvar. Då  tar de sina barn från verksamheten. Därför att olyckan väntar runt hörnet.

De finns barn som jag ser knuffa sig fram, troligen för att de inte hänger med. Kanske är det en fråga om språklig utveckling. Men vem hinner fånga upp dem? Vem hinner planera för att hitta lösningar? Det jag såg i dag, har jag sett tidigare. Vissa barn hamnar gång på gång  i konflikt. Ibland till synens triviala händelser. Barn som kan vara "svåra att gilla" för andra barn, därför att deras beteende stör och bråkar. Visst har föräldrarna ett ansvar, men de ansvarar inte för hur stor barngruppen är. De ansvarar inte för pedagogernas kompetens. Föräldrar har inte byggt lokalen de vistas i.

Att lära sig de sociala koder som finns i verksamheten kan barn bara lära sig i verksamheten. För det är i samspelet koderna prövas och skapas. Men för att det ska vara möjligt med en positiv utveckling krävs det tillit. Något som försvåras om man inte blir sedd och förstådd.

Så hur får vi ihop denna ekvation? Hur många barn går det på varje pedagog? Var tycker ni är en rimlig storlek på barngrupp? Det går förstås inte bara att slänga ut siffror, det handlar ju om relationer.

Lördagsgodis och drakar - #66

Det blev en lyckad lördag.

Ibland verkar det som om att inmundigandet av lördagsgodis är den viktigaste händelsen på hela veckan. I alla fall om man frågar vårt yngsta barn. Fast det är klart, vi brukar ofta äta lördagsgodiset tillsammans framför en härlig film. Det kan ju också ha med saken att göra att det upplevs som en viktig stund.

I lördags gjorde vi en oplanerad sväng till biblioteket för att lämna igen Barbro Lindgrens Korken flyger, uppföljaren till Vems lilla mössa flyger. Jag vill verkligen rekommendera dessa komiska, vemodiga och livsfilosofiska böcker!

Vi hade hoppats på att hitta den tredje delen VLMF – Vad lever man för? men den fanns inte inne. Vi hittade däremot mycket annat: boken Teckna drakar och Dreamworksfilmen Draktränaren, som vi ännu inte hade sett, trots att vi är de monsterdiggare vi är...

Det fina med bibliotek är ju att det också går att låna filmer. En hel vecka! Så nu kan vi grotta ner oss i denna oväntat charmiga film. I filmen utgör den handlingskraftiga och starka Astrid en förebild. Hicke, huvudpersonen, är inte en typiskt bitig viking. Han har en mer humanistisk sida, och blir vän med en drake: den något kattlike Tandlöse. Kanske övertolkar jag filmen välvilligt, men jag tycker mig ändå ana en frisk fläkt av normkritik kring den typiske, stora, starka mannen.

När lördagsgodiset och drakfilmen var slut samtalade vi kring vad som är typiskt för vikingar. Vi pratade om att vikingar i filmsagor ofta har hornprydda hjälmar trots att inga verkliga vikingar hade det. (Det härrör från 1800-talets romantisering av de historiska vikingarna). Det äldsta barnet kommenterade dessutom att vikingarna i Martin Widmarks och Mats Vänehems bokserie Halvdan Viking inte hade horn på hjälmarna. Korsreferenser roar oss.

Vi plockade fram Teckna drakar. Men inte bara det: vi länsade bokhyllorna på alla drakböcker vi kunde komma över. Med papper och penna skapade vi sedan våra egna drakar. Det blev en spontan och kreativ drakverkstad.  Vi hade tankat mer stoff till både mediepyssel och medielek!

 Jag fick ta bild på barnens drakar, men inte publicera dem

Min lycka var fullständig när ett av barnen självmant föreslog att vi skulle poppa Depeche mode.

 Det blev en lyckad lördag.

En barnfri skola -#65

Lite då och då dyker det upp artiklar eller liknade som beskriver hur barn beter sig som vildar. Dessa artiklar delas ofta flitigt på nätet, eller diskuteras i olika forum. Många nickar instämmande: barn stör och stökar

Förra året gjorde jag en netnografisk (etnografi på Internet) studie om barnfria zoner. Det började med att ett kafé i Stockholm ville förbjuda att barn vistades hos dem. Ni kanske minns?

Själva studien, en diskursanalys av en tråd på webbsajten Familjeliv (från 2006), visade bland annat att vuxna sällan ser andras barn om de "sköter sig" enligt normen. De menar att de har "pli" på sina egna barn, medan andras ungar som regel har klara problem med att stå stilla. Än mindre kan de hålla tyst. (Visst påminner det om en barnsyn man trodde hade övergivits samtidigt som aga förbjöds i skolan?) Det verkar också handla om relationer. Barn man känner är det lättare att ha överseende med.

Det var slående hur spekulativa bedömningar personerna i tråden gjorde. Inte sällan var det lilla ordet om med. "Barn kan bete sig om de är väluppfostrade." Eller "Om jag ska ut och ha skoj (teater, bio eller restaurang), då vill jag inte bli störd av barn". Min viktigaste poäng i uppsatsen är att barns förmåga att tala för sin sak, och bli involverade, helt uteblev. Att de ens kan tänka själva fanns inte på kartan. Det verkade som att personerna ansåg att barns förmåga är helt beroende av hur deras uppfostran ser ut.

Plötsligt är alla experter, alla har en åsikt och alla vet minsann hur gränslöst barn har betett sig. "Det där vet man, det där kan man, det har man ju hört". Allt vad vetenskap heter försvann med morgonfisen. Har det inte blivit en höna av en fjäder? Är det inte väldigt olyckligt att enskilda fall ska illustrera hur alla barn är? Jag menar att detta är en orättvis bild av barn, fabulerad av vuxna som okritiskt hakar på en trend som med jämna mellanrum dyker upp. Att man skulle vara intresserad av en konstruktiv debatt om gränser och tolerans, verkar vara oftast vara helt främmande. Det verkar som om att alla drabbas av en stark igenkänning: "Det där har man ju hört och sett" Det legitimerar att man instämmer i gnällkören?

Återigen konstaterar jag att vuxna koloniserar barnkulturen. Nu senast skrev Marcus Birro en artikel som jag tolkade som att föräldrarna som inte tagit ansvar är orsaken till att det är kaos i skolan. Att man inte tar hänsyn till barns egna perspektiv är alltför ofta en tragisk verklighet. Att barnperspektivet uteblir eller omtolkas efter hur vuxna vill ha det ordnat likaså. För det som sker är en förskjutning av fokus från barn "som stör", till föräldrar som har misslyckats med uppfostran. Man talar om sunt förnuft och ansvar, men man talar aldrig om vad man menar med det. Det är underförstått, för givet taget. Men det är väl knappast så att vi alla har samma intressen, förmåga eller ens syn på normer? Så är det rimligt att tala om ansvar utan att förklara vad man åsyftar med ansvar?

Vilka är dessa föräldrar? De andra vuxna som alla då talar om? De som yttrar sig är tydligen berättigade att döma ut dessa andra. Visst har även jag mött barn som beter sig "ohyfsat" och föräldrar som tenderar att ha en blind fläck för sina egna barns beteenden. Men har någon funderat på vad barnen tycker, känner och tänker? Finns det förståelse för att barn är olika? Att föräldrar är olika? Eller att pedagoger är olika? Vi måste fråga oss: Varför påstår någon att barn är vilda eller ouppfostrade? Vem är den som kan avgöra en sådan sak? Någon som har egna barn, någon som arbetar i skola eller kanske: har hört någon berätta?

Ja, det finns stökiga barn. Barn som stör vuxennormen. Men vem frågar sig varför? Är det en protest, ett missnöje, handlar det om frustration eller är det kanske ett bus eller rentav en lek? Om någon frågar sig varför blir det inte sällan snabbt en förskjutning av fokus från barnet till problematiken. Har hen en diagnos? Är det föräldrarna som saknar sunt förnuft? Vem har ansvaret? Fingrarna pekar på andra.

Vem kliver fram och säger att "jag gör vad jag kan och lyssnar på barnen"?

Varför inte bara ha en barnfri skola? Det skulle ju lösa många problem – ordning och reda och inte minst skulle det bli mer tid till planering.

Men allvarligt talat, när någon yttrar sig kritiskt om andra så behöver vi vara kritiska mot vad denne säger. Det handlar om relationer och sociala koder som är under förhandling. Barnen får därför inte objektifieras, främmandegöras eller försvinna i gränslandet mellan hemmets fostringsideal och skolans utbildningsuppdrag.

Det bekymrar mig alltså att folk alltför lättvindligt hakar på dessa klagotrender, därför att - alla som okritiskt delar artiklar likt Birros bidrar till att förskjuta barnen som deltagande och kompetenta individer.

Relationskompetens i förskolan - #64

Relationer = längre förhålla nden av betydelsefull personlig karaktär. Interaktioner=korta, opersonliga utbyten

I förskolan pratar vi ibland om interaktioner. Men det räcker inte. Vi måste arbeta med relationer.

Till varje förskola knyts ett stort antal människor. Alla dessa har relationer till andra människor som är knutna till förskolan. Alla har inte relationer till alla andra.  Men alla har relationer med några. 

Barnen har relationer till de andra barnen i gruppen, till sina närmsta pedagoger och till sina föräldrar. Kanske har de också relationer till andra barns föräldrar. Pedagogerna har relationer till alla barn. Åtminstone i sin egen grupp. Säkerligen har de också relationer till andra barn på förskolan. De har också relationer till barnens föräldrar, och till sina kollegor. Föräldrar har relationer till sitt barn och till barnets pedagoger. Kanske har de också relationer till andra föräldrar och barn på förskolan.

För några veckor sedan skrev jag ett blogginlägg  med lite funderingar kring sociala relationer i förskolan, efter ett samtal med @annklarsson över Twitter. I blogginlägget (läs här) ställde jag frågan om hur medvetet pedagoger i förskolan arbetar med sociala relationer.

Familjeterapeuterna Jesper Juul och Helle Jensen har skrivit boken "Relationskompetens i pedagogerna värld" (2002). De menar att de interpersonella processerna (det vill säga det som sker mellan människor här-och-nu) är det viktigaste fundamentet i förskolans och skolans arbete och en förutsättning för att de pedagogiska processerna ska fungera optimalt.

Juuls och Jensens definition av begreppet relationskompetens lyder:   

Pedagogens förmåga att "se" det enskilda barnet på dess egna premisser och anpassa sitt eget beteende efter detta, utan att därigenom frånhända sig ledarskapet, samt förmågan att vara autentisk (yrkespersonligt närvarande) i kontakten (...)

Juul och Jensen menar att pedagogers relationskompetens är en nödvändig förutsättning för att barnen ska kunna integrera de sociala kompetenser vi anser vara nyttiga och lämpliga. De menar att de båda kompetenserna (relationskompetens och social kompetens) i praktiken inte så tydligt skilda åt.  Den vuxne utvecklar sin relationskompetens i samspel med barnen, medan barnen samtidigt utvecklar sin sociala kompetens.

Jag tror att det ligger mycket i Juul och Jensens resonemang. Om vi vuxna har ett förhållningssätt till barnen där de kan finna att vi tar dem på allvar – och där det således finns en relation som erbjuder lyhördhet och intresse för barnet självt – tror jag också att det skapas en god grund för att barnen sinsemellan ska kunna utveckla och fördjupa sina relationer.

I veckans förskolechatt (#FskChatt) på twitter kommer ämnet "Sociala relationer i förskolan" att behandlas.

Ord som valuta - #63

 Ord står emot ord. Eller står ord mot handling? Jag har börjat undra hur den negativa mediebilden av dagens elever påverkar barnen själva? Jag tänker på hur ungas läs- och skrivförmåga utmålas som alltmer usla. Det är knappast kul att vara elev med den mediebilden.

Vårt språk är en konstruktion - en uppfinning. Visserligen är det en av de bästa uppfinningarna, men likväl är det något vi har skapat. Språk är fantastiskt, därför att det är i ständig utveckling, det är något organiskt och levande. Språk är således något vi lär oss. Viljan att kommunicera är däremot en medfödd drift.

Jag funderar om ord är en social valuta. Vi värderar vårt språk - det talade och framför allt det skrivna språket - väldigt högt. Det är påtagligt om man tänker på all kommunikation i exempelvis sociala medier. Lägg därtill informationsflödet i TV, tidningar och reklam. Vi är konstant omringade av text. Vårt samhälle är nerlusat av texter som skriker, vrålar, gastar och slåss om vår uppmärksamhet. Så även om något inte är ristat i sten, så vill vi gärna ha det svart på vitt. När något är satt på pränt har orden en särskild tyngd.

Det gäller alltså att kunna avkoda och behärska text. Vi talar om vikten av att kommunicera i vårt informationssamhälle. Många arbetar med detta skrivande. Ord har en slags magisk kraft. Dels genom att vara poetiskt behagliga, dels genom sin kraft att kunna benämna ting, tankar och känslor. 

De som inte kan uttrycka sig i text blir lätt betraktade som lite korkade. Kanske rentav riskerar ett utanförskap. Det som sker är att ord, text och tal kan verka exkluderande om man själv inte kan uttrycka sig. Det behöver däremot inte betyda att man inte förstår.

Jag tänker på barnen, som håller på att utveckla sin verbala förmåga. Som ännu inte har ett skriftspråk till sitt förfogande. Barns förståelse för orden kan verka begränsad. Vi bekräftar våra barn genom språket: "Hen har ett rik ordförråd" eller "Vi måste träna på hens uttal".

Och så alla larmrapporter om elevers försämrade läs och skrivförmåga.

Jag vill på inget vis ringakta textens och ordens betydelse. Jag vill inte heller förminska vikten av att vill lära våra barn läsa och skriva. Det jag vill sätta fingret på är att vi som sociala varelser förlorar något mycket mer grundläggande än ord, om vi inte ser kommunikation ur ett estetiskt perspektiv.

Vi är alla estetiska varelser. Text handlar inte bara om orden och dess innebörder, eller val av typsnitt. Det blir ibland tomma ord och texter som kränker, fördummar och missförstås. Liksom lögner blir till sanningar om de upprepas, så missbrukas språket. Det kan vara reklamtexter, mäklarjargong eller nyhetsförmedling som urholkar och försvagar språket. Detta är delvis en del av den organiska processen i språkets utveckling, delvis skadar det trovärdighet. Det blir floskler och nonsens, skämt som sårar och vissa ord upplevs som ett skoskav som värker vid varje steg du tar. 

Däremot har vi andra sätt att förmedla oss, genom estetiska uttryck. Vissa gillar att måla, spela instrument eller ägna sig åt pantomim, för att nämna några olika klassiska konstarter. Lägg därtill kroppsspråk och blickar. Hur vi rör oss i rummet kan också bli till tecken. Med osynligt bläck skriver vi vår rastlöshet eller visar vår reservation.

Till er alla som tillbringar tid med barn: uppmärksamma alla de sätt barn kommunicerar. Låt er inte luras, deras intellektuella kapacitet är inte begränsad bara för att de saknar ord att uttrycka sig. Se hur de finner andra sätt, inte minst hur de vågar och prövar. Hur de visar med hela sin gestalt. Men sluta inte tala med era barn för det. Fler språk berikar.

Nej, jag jobbar inte på dagis - #62

Att arbeta i förskolan är komplext. Vi möter ett stort antal människor varje dag. Vi har att förhålla oss till vad de har med sig för erfarenheter och tankar om världen. Vi måste utgå ifrån vad uppdraget säger, med grund i läroplanen. Vi måste tolka uppdraget tillsammans med våra kollegor. Det finns stort utrymme för tolkning. Tolkningen måste vi göra utifrån våra och kollegornas erfarenheter. Utifrån diskussion och reflektion måste vi forma ett gemensamt förhållningssätt och utgå från samma barnsyn. Vi måste ha ett normkritiskt och interkulturellt förhållningssätt, där det finns möjlighet att vara olika och där vi låter olikheter berika.

Bilden har jag lånat här

  Vi måste arbeta med våra fördomar, och se till att dessa inte påverkar vårt arbete. Vi måste också vara kreativa personer som tycker om att utforska vår omvärld och lära nytt tillsammans med barnen. Vi måste kunna lite om mycket.  Vi måste se lärandet i vardagen, och kunna tillföra nytt stoff i olika aktiviteter. Allt detta kräver tid för reflektion tillsammans med kollegor och barn, men också enskilt. Det kräver en vilja att utvecklas och lära nytt.

Arbetet i förskolan är komplext, men spännande och utmanande. Och nej. Jag jobbar inte på dagis.